Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
ton-debutanter, är onödigt relatera efter all denna
veklagan. Fiasco orribile!
Äfven “Hugenotterna“ skulle offras åt den Morellinska
konstnärsfåfängan och — dilettantismen. Hvad betyder det
att hr M:s “sångton“ är “dramatisk“ (som alla italienares,
t. o. m. ej minst gamla häxors), då han ej kan sjunga.
Den veristiska operan fordrar mycket litet sångkonst,
därför hör hr Morello dit, och skall hr Morello nu särskildt
stifta lagar vid vår operascen, må man då i all verlden
taga upp flera verist-operor af Mascagni, Giordano Tasca
o. d. — men må man förskona den äldre operalitèraturens
mästervärk för hr M:s medverkan. Han kan ju ej ens sjunga
korrekt innantill, utan noterna måste placeras om,
förenklingar göras, cadencer kringskäras, fermat-toner borttagas,
när de gå för högt, med ett ord: skulle den 80-årige förste
Raoul-Günther ånyo uppträda i rolen, kunde man knappast
tänka sig mera skonsamhet, mera complaisance!
Och för sådant skall en utländing inkallas och högt
honoreras. Vid ingen annan storstads-opera skulle sådant
tolereras så länge och i sådan utsträckning som här. “Vackra
Araldo“ och “vackra Gianetto“ från italienska
positiv-gården på Glasbruksgatan, torde snart få bereda sig på
smickrande anbud från k. operastyrelsen. Någon liten röstegande
“Giacinta“ eller “Maddalena“ torde också kunna hålla sig
färdig vid tanken på direktionens favorit, eleven Fausta
Labia, som den lär ha återkallat t. o. m., att fortfarande
studera operakonst i Stockholm inför en snällt och dumt
betalande publik.
Hr Morellos rätt goda dramatiska afsigter som Raoul
förintades af den brist på dramatisk konstfärdighet, som
stundom hotar öfverskrida anständighetens gräns. Hans
klifvande gång, hans kautschuks-bollaktiga vändningar, hans
trippande ibland, framhasande ibland är alltid
förargelseväckande att skåda utom när det är osläckligt
skrattver-kande, såsom i den stora, på fasa och tragik anlagda
duellscenen, som i en parodi på Hugenotterna uppå någon
Upsalastudent-nation af Raoul ej skulle kunna göras mera
högkomiskt. Man erinre sig Ärnoldsons bravur både i
sång som spel i denna scen, hans briljanta höga Ciss t. ex.,
nu naturligtvis utelemnadt såväl som bravuren och
elegansen.
Aldrig, ej ens med hr Sellman, som ju ock ej hade
någon lyrisk tonskönhet, ha vi hört fjerde aktens sköna
amoroso i Gess-dur gå så på styltor som nu. I femte
akten i vigselscenen vid Valentines sekunderande lät hr
Morello helt enkelt som en katt. Slikt användande af falsett
ha vi aldrig hört. Det var för rysligt. Hr M. såg der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
