Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - En vansinnig historia, af Mary Ekeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
planket blifvit bortskämdt med lif och rörlighet och gladt
sällskap. Nu hade det i hast blifvit öfvergifvet. Fattigt folk har
inte alltid pelsverk ens åt sig själfva och ännu mindre åt
barnen; därför stodo de nu bara i portgången en stund och
stampade och fröso, och så gingo de in igen ocli satte sig i ett
hörn att läsa i katekesen. Ja, det var nu bara de allra snällaste
barnen; de andra kanske bundo en papperstuss i svansen på
katten och läto honom springa rundt, och det kan man
förresten ha ganska roligt åt. Jag har själf gjort det många
gånger, och dessutom är det ju också en förströelse för katten.
Men planket hade tråkigt. Jag är rädd för att det hade
fallit framstupa af ledsnad, om det inte haft till granne och
trätobroder en gammal tämligen murken påle, som i
oljelampornas tid hade gjort tjänst som lyktstolpe. Oljelamporna voro
också den enda form af upplysning han erkände; men planket
var af olika mening, cch så hade de straxt någonting att
diskutera, och det gjorde de också. Planket hade nämligen hvad
man i våra dagar skulle kalla en smula halfbildning. De små
barnen hade ritat dess sidor fulla med sina namn och initialer
och litet annat smått, som de själfva hade hittat på; och så
en dag hade en lärd man gått förbi med sin son och sagt, att
skrifkonsten var det viktigaste i hela upplysningen. Det var
ungefär hvad planket visste, och det hade ju inga skäl att hålla
det hemligt. Men pålen blef inte svaret skyldig. Den hade
förr i världen, under sin glansperiod, då den var lyktstolpe,
kastat sitt sken in genom fönstret till en blek yngling, som
läste Rousseau, men inte hade råd att bränna ljus. Ibland läste
han högt, och det är mycket möjligt att det var för pålen han
läste, af tacksamhet; ja, naturligtvis var det för pålen; och det
handlade i synnerhet om att mänskligheter dignade under
civilisationens förbannelser. Och pålen hade sedan under många
ensamma stunder tänkt öfver detta: civilisationens förbannelser.
Man tänker så godt man kan här i världen, det göra vi alla,
och mera kan man inte begära. Och pålen hade nu för sin
del kommit till det resultatet, att med civilisationens
förbannelser menades helt enkelt ingenting annat än för det första
gas-’ k tor na och för det andra ett och annat äldre högfärdigt plank,
sek: stod och inbillade sig att några dumma barnungars
kråkfötter h^de någonting med upplysningen att göra. Och hvad
nu själfva upplysningen angick, sä hade pålen nog sett ruttet
trä lysa i mörkret, fast inte så klart som oljelampor
naturligtvis, utan snarare som gaslyktor; men planket var ju måladt,
om det också var länge sedan, så inte kunde det lysa inte,
hur ruttet det än var!
Det var elakt sagdt, mycket elakare än hvad som
behöf-des; och så blef det töväder. Solen sken och snön dropr
ned från taken och af rännstenarne blefvo forsande 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
