Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Paul Verlaine, af H. Wilhelmsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
*ten det alla, min smärta är djup.) Det är sista versen af
Kaspar Hausers sång’-.
Med ledan för det, som blifvit sagdt ocli framhållet
-otaliga gånger, följer gifvetvis en sträfvan efter nya
uttrycksmedel, och symbolismen uppstår. Dess afsikt är god,
så som Verlåine definierar densamma. “Det som är
symbol, är bild; det som är bild är poesi, alla verkliga skalder
äro symbolister“. .Men symbolismen satt i system får i
•oinvigdas ögon mycket af obegriplighet och något af
svag-sinthet. På den senare vägen har Verlåine aldrig gått före
den, på den förra blott sällan, ehuru han framhållit och
värderat en af symbolismens uppburne män, Arthur Rimbaud.
Vi andra ha svårt att fatta dennes mening då han i en
sonnett ger vokalerna deras färger: A svart, E hvitt, Zrödt
etc., och vidare förklarar: I rödt som upphostadt blod, som
skratt från purpurläppar o. s. v., och än svårare att
förstå är Réné Ghil, då han i sin Le Traité du Verbe
ytterligare utvecklar omvärderingen af ordens etymologiska och
häfdvunna värden. När vokalerna hos honom bli till
“orgel, harpa, flöjt och horn“, har man dock lättare att fatta
detta än deras färger, ty af ålder har ju
sammanställningen af vissa ljud kunnat medföra èn viss stämning, hvaraf
framförallt skalderna måste förstå att begagna sig.
Men utom den till komplett obegriplighet utmynnande
principen “att aldrig uttala en tanke, utan endast
suggerera den“ ha de yngre skalderna haft till sitt bestämda och
praktiska mål att befria den franska poesien från det
alexand-rintvång, hvari den sedan sekler varit bunden. De unga ha
ropat: “frihet"! och de gamla ha svarat: “själfsvåld"! och
påpekat, att emedan stora mästares Pégaser gått i
alexandri-nernas afmätta takt, borde äfven de ungas ostyriga fålar
medelst sporrar ocli tyglar kunna bringas därhän. Ty de
unga ville ej veta af gifna rim, bestämda censurer och
officiell meter. Och härvid kom Paul Verlaines geni deras
falanger till hjälp. Han var en sångare af guds nåde; en
skald, som måste sjunga,- emedan melodier ständigt drogo
.genom hans själ. I sin Art poétique råder han: “De la
musique encore et toujours! — Què ton vers soit la chose
envolée. — Qu’on sent qui fuit Lune dme en allée. —
(Musik, alltid och alltid musik! Må man känna, att din vers
flyger ur en hänförd själ!) — “Allt annat är litteratur!“
tillägger han med fint förakt.
Det var Verlaines betydelse som nydanare, hvilken
framhölls af Alaurice Barres uti dödsrunan i Figaro, och
af Fran^ois Coppée i dennes tal vid Verlaines graf,
“Verlaines namn“, sade hans äldste vän “skall alltid väcka
min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
