Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Adeln som sociologiskt problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
skulle mången stolt telning kunna säga som ättlingen af en half—
furstlig slägt, hvilken, då det var tal om en annan ätts
»stammoder», svarade förnämt: »vi ha till och med en stamfröken».
Så t. ex. härstamma af de berömda engelska hertigliga familjerna
tre stycken —. Grafton, Richmond and Gordon, St. Albans —
från konung Karl II och olika okrönta damer; Jakob II steg på
ett analogt sätt ned till folket och förevigade denna handling
genom hertigtiteln Fitz-James. Från äldre halfkungliga bastarder
härstamma slägterna Beaufort och Hamilton, och i Tyskland
härstammar den forna suveräna furstesläkten Löwenstein från pfalzgrefven
Fredrik I — men icke från någon pfalzgrefvinna. Och en
blodets-uppblandning, motsvarande den som erkännes i fråga om i alla
dessa slägter, har äfven mången gång egt rum i all hemlighet.
Att t. ex. hos Napoleon III inte fans en droppe af Bonapartiskt
blod betviflas väl inte numera af någon: huru skulle också sonen
af Hortense Beauharnais och grefve Flahault kunnat komma i
besittning däraf? Äfven hans son har man misstänkt, och det blefve
då en lustig descendens, hvilken med raskheten af hästen i
schackspelet härleder ifrån »den ärofulle stamfadern».
Sådana slags betänkligheter låta alltså icke afvisa sig; men
det är en bisak. På det hela taget föreligger ingen anledning att
betvifla sönernas legitimitet just af den anledning, att de stå
upptagna på adliga eller högadliga stamträd. Helt visst vakades just,
i sådana slägter med synnerlig noggrannhet öfver »blodets äkthet».
Bekanta är de halft löjliga, halft grymma föreskrifter, hvilka gjorde
att under århundraden Spaniens drottningar verkligen »hade all.
möda i världen att komma åt att synda». Erinra vi oss vidare
vissa familjetecken, som t. ex. den Habsburgska underläppen, så.
bli vi lika benägna för att helt lugnt erkänna långa slägtlinier, som
de officiella genealogerna. Och kommer därtill den omständighet,,
att en särskild familj, som århundraden igenom varit isolerad i
följd af egen och andras tradition, fört en egendomlig tillvaro på sätt
och vis höjd öfver andra släkter, så gör sig historikern, psykologen,.,
sociologen på nytt den fråga, hvilka följder det hade för de
enskilda medlemmarna? Med deklamationer öfver »kejsarvansinne»,.
kommer man ingenstädes. Det fins mycket mäktiga hus —
Habs-burgarne höra just dit — som med all sin stolthet öfver sin
ställning personligen alltid bibehållit en ganska godmodigt borgerlig
fysionomi. Kejsar Frans II, som helt visst var uppfyld af stolthet,
öfver sin släkt och sin ställning, erbjuder i sin affekteradt rättframma
sätt och bemödande att göra sig misstänkt af ministrar och
polis-dock sannerligen icke ens den fyndigaste Quidde någon analogi
med Caligula. Och dock är det att antaga att hans ätts förhistoria
efterlämnat omisskännliga spår i hans tänkesätt. Och om än
hos-regerande furstar inflytandet af deras ställning och dagliga
sysselsättningar samt af omgifningens hållning utöfvar måhända en
starkare inverkan än den fysiska förhistorien,, så spelar i stället hos-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
