Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Adeln som sociologiskt problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
den egentliga adeln denna senare den allra förnämsta rollen. Adeln
har intet mer att herska öfver, dess sysselsättningar och dess
ställning skilja sig icke längre väsentligt frän andra stora godsegares
-— eller skuldsattes. Ändock tror man alltjämt, återfinna hos adeln
en viss typ af grand seigneur som dock ingalunda är synneiligen
vanlig. Hvarpå beror det? Hur kunde adeln så länge bibehålla
detta anseende om ock blott i den offentliga meningen? Det är
just adelns sociologiska problem.
Om man beklagar eller lofprisar själfva sakförhållandet är
alldeles likgiltigt. Äfven den häftigaste demokrat, som helt enkelt
— mycket obefogadt för resten — förklarar all adel för »ogräs»,
kan icke bestrida botanikern rättighet att studera ogräsets olika
arter och egendomligheter. Men här är det fråga om något
viktigare. Adeln har just hos oss tyskar ännu i realiteten en mycket
stor makt. Är det då klokt att helt enkelt ignorera den? Är
det riktigt att i lärda arbeten behandla attiska adelsslägters
genealogier och vilja hålla sig okunnig om Radzivillames märkliga
relationer till Hohenzollrarne? Det fins helt visst åtskilliga
adelssläkter, hvilkas hela existens kan omskrifvas med orden: de ha
fördelat sig i så och så många linien Det fins många adelssläkter, som
tyckas föra noggranna stamträd och familjeböcker, endast för att
kunna bevisa lör alla människor, att det aldrig funnits någon
framstående »man i deras ätt. Man kan visserligen sätta i fråga, om
de offer, som samhället underkastar sig för upprätthållandet af
hvarje privilegierad familj, blifvit tillräckligt betalda, om efter
åttahundra år slutligen en sådan statsminister som Robert von
Pult-kamer födes i skötet af en sådan, men allt sådant förändrar icke
det sakförhållandet, att adeln som sådan utgör ett högst
märkvärdigt fenomen i kulturhistorien.
Redan det är underbart, att nästan öfverallt adeln visar
tendens att bland sina egna medlemmar återupprepa det »urval»,
hvarigenom den själf höjts upp öfver det öfriga folket. I det gamla
Rom och i medeltidens Venedig, vid Filip H:s och Ludvig XIV:s
hof var det faktiskt endast ett par familjer, som sögo åt sig allt
inflytande, all glans och all materiel fördel af de adliga
privilegierna. Familjerna Fabier och Foscari, Gusman och Rohan
betraktade helt visst sig stå lika högt öfver hvarje annan med dem
officielt likstäld familj, som en sådan ansåg sig upphöjd öfver de
borgerliga. I ganska många afseenden har då så småningom denna
traditionella öfvermakt hos vissa hus växt ut till ett officielt
erkännande af en »högadel» i spetsen för den öfriga adeln. Denna
högadel är visserligen sammansatt af ganska olika beståndsdelai.
Man tänke endast på den tyska högaden som representeras af
f. d. suveräna furstefamijer och några få andra släkter. Kärnan
utgöres af mediatiserade fordom riksomedelbara hus, som genom
urgammal herskarställning äro likstälda med Welfer eller Wittelsbac^
Hohenlohe, Fürstenberg, Stolberg, Oettingen o. s. v. Vid sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
