Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den Kant-Laplaceska världshypotesen, af N. V. E. Nordenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
vi taga ett exempel, som ligger oss nära till hands. Vi tänka os»
en sten bunden vid ett snöre, medels hvilket vi svänga stenen
rundt i en cirkelformig bana. Afskära vi i ett visst ögonblick snöret,,
så fortsätter stenen sin väg rakt ut i tangentens till den
cirkelformiga banan riktning. .Den kraft, som snöret utöfvar på stenen,,
motsvarar då attraktionen, och den kraft, med hvilken stenen
fortsätter sin väg rakt ut efter snörets afskärande, motsvarar en kraft,
som fått namnet centrifugalkraft. Ju hastigare vi svänga stenen,
med desto större fart veta vi, att stenen slungas ut, om vi afklippa
snöret. På samma sätt förhåller det sig med rotationen; ju
hastigare en kropp roterar, desto större är centrifugalkraften vid
dess-yta eller den kraft, som sträfvar i motsatt riktning mot attraktionen.
Vi kunna i förbigående nämna, att om jorden roterade sjutton
gånger hastigare än den i värkligheten gör, skulle centrifugalkraften
vid dess ekvator vara nätt och jämt något större än attraktionen
från jordens medelpunkt, så att i ett sådant fall alla lösa föremål,
människor, djur, hus etc., skulle slungas ut i rymden.
Under det sålunda ursolen allt mer och mer sammandrager
sig och rotationen härigenom ökas, så ökas äfven centrifugalkraften
så småningom, och slutligen skall en tid komma, då
centrifugalkraften vid dess yta och attraktionen från centrum hälla hvarandra
i jämnvigt. I nästa ögonblick, dä rotationen än ytterligare ökats,
måste naturligtvis inträffa, att centrifugalkraften tar öfverhand. En
ring afsnöres därför nu rundt ekvatorn pä den nebulosartade
massan och jämvigt inträder ånyo mellan de motsatta krafter eller
snarare altraktionen är åte? öfvermäktig. Men solen fortsätter att
sammandraga sig, och så kommer åter en tidpunkt, då
centrifugalkraften afsnör en ny ring. På så sätt bildas den ena ringen efter
den andra. Med dessa ringar kunna nu två fall tänkas inträffa.
Antingen förtäta’ de sig på flere ställen, och då uppstå af ringen
en hel mängd planeter, eller ock är förtätningen störst pä ett ställer
sä att alla ringens partiklar samla sig dit och sammanbaka sig till
en enda planet. Bägge fallen ha enligt Laplace inträffat i
planetsystemet. Småplaneterna mellan Jupiter och Mars skulle sålunda
leda sitt upphof från en enda ring, som likformigt förtätat sig på
skilda ställen. I allmänhet bildades dock af hvarje ring en enda
planet. Pä samma sätt skulle slutligen månarne ha alstrats genom
ringafsnörning från planeterna. På ett ställe, hos Saturnus, voro
delarne hos en ring, som afsnördes, så homogena och likartade,
att den kunde bestå.
Hvad kometerna beträffa, ansåg Laplace, att de uppstått genom
kondensering af den i världsrymden befintliga nebulosamaterien. De
tillhörde sålunda ej ursprungligen vårt solsystem, utan hade af
någon anledning kommit inom solens attraktionsområde och
dymedels dragits in i vårt planetsystem.
Detta är i allmänna hufvuddrag Laplace’s teori för
solsystemets uppkomst, en hypotes som genom sin närbeslägtade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
