Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den Kant-Laplaceska världshypotesen, af N. V. E. Nordenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
Ett litet enkelt, men för denna sak upplysande och bevisande
laboratorie-experiment har gjorts af en fransk fysiker Plateau.
Han blandade alkohol och vatten i sådana proportioner, att
blandningen fick samma egentliga vigt som olivolja. Han nedsatte sedan
i densamma en tenn, försedd med en messingskifva, kring hvilken
han göt olivolja, som samlade sig till en sfer, hvilken han
sedermera satte i roterande rörelse kring skifvans axel. Från oljeklotet
afsnördes, då rotationen blef tillräckligt hastig, ringar liksom Laplace
antagit. Vi ha här en världsbildningsprocess i miniatyr.
Men äfven från andra hämta vi stöd för våra antaganden,
och teleskopet ger oss analogibevis för sanningen af Laplace’s teori.
Vi upptäcka ute i världsrymden tre väsentliga slag af
himlakroppar, hvart och ett i sitt särskilda utvecklingsstadium: i) de
gasformiga nebulosorna; 2) de i gasform eller halfgasform befintliga
stjärnorna eller solarna och 3) planeterna.
De kaotiska, oregelmässiga nebulosorna representera tydligen
materiens i synlig måtto primitivaste tillstånd. Rörelseformerna äro
här af enklaste slag och de kemiska elementen äro fåtaliga; man
har hufvudsakligen konstaterat väte hos dem. Såsom exempel på
•dylika himlakroppar kunna vi nämna Orion-nebulosan och
Omega-nebulosan. Attraktionen förorsakar så småningom under tidernas
lopp en mera regelmässig anordning och rörelse hos nebulosans
småpartiklar. Härigenom uppkommer ordning i detta kaos, och
■sålunda finna vi flere nebulosor, som äga en särdeles regelmässig
form de s. k. spiral-, ring- och elliptiska nebulosorna. Samtidigt
förtäta de sig kring en eller flere punkter och en eller flere kärnor
bilda sig. Dessa sammandraga sig än ytterligare och ernå
härigenom en hög temperatur för att lysa och värma de planetsystem,
•som samtidigt bildats kring dem, enligt hvad vi förut uppvisat.
Så ha vi i flyktiga drag lämnat en bild af vä ridsprocessen.
Hvilka tidsrymder som varit erforderliga för urnebulosan att
genomlöpa alla dessa olika utvecklingsstadier är svårt, ja omöjligt att
-säga. För jordens och månens jämförelsevis korta utvecklingsepoker
kunna vi försöksvis göra några uppskattningar, hvilka naturligtvis
föra till millioner af år. Huru mycket längre tid fordras det då
ej, att af en kaotisk nebulösas töcken forma en strålande sol!
Men ingenstädes i naturen förefinnes ett stillastående. Så snart
-ett utvecklingsskede är afslutadt, börjas ett nytt eller vidtager en
.afmattning, förgängelse och död. Därför skall ock vår sol, vårt
planetsystem gå mot sin undergång.
Men må vi ej glömma, huru små våra mätestänger äro, att våra
vigter för lätta, att vår jord, ja vår sol är en droppe i världsalltets
•djupa ocean. Huru tröstlös än denna vår insigt förefaller oss,
böra vi ihågkomma, att just i omätligheten, i stjärnfältets
majestätiska lugn, ligger den tjusande trollmakt, som bringar ro åt ett
forskningsträngtande sinne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
