Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Hvad forntiden lär oss, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
åsikt är slutligen äfven det vetandet nyttigare. Det är säkert och
sundt och riktar därigenom icke blott människornas intelligens,
utan äfven bildar och stärker deras karaktärer. Den som vet hvad
som menas med ett ärligt och grundligt vetande, om det än
omfattar ett aldrig så litet område, nedsjunker aldrig till att bli en
fuskare och stympare, han må nu senare i lifvet komma att befatta
sig med hvad som hälst. Han kan hålla sig helt och hållet
tillbaka, men rusar aldrig i väg på måfå.
Hvad är den ursprungliga betydelsen af all undervisning?
Tradition. Från första stund var det att öfverföra en generations
erfarenhet till den nästa, att grundlägga en viss kontinuitet mellan
forntid, nutid och framtid. Denna den ursprungligaste formen af
uppfostran och undervisning betecknar öfverallt kulturlifvets
begynnelse och historiens första gryning. Historien börjar, när fadern
förklarar för sin son, huru den lilla värld, hvari han har att lefva,
kommit att bli hvad den är; då den lefvande generationen
öfver-tager det förgångnas arf och åt framtiden öfverlemnar ett rikare
arf; då nutiden reelt förbinder sig, ja nära på identifierar sig med
framtiden och forntiden. Det är just denna solidaritet, detta
medvetande om ett gemensamt ansvar, som skiljer de civiliserade och
historiska raserna i världen från de ociviliserade och ohistoriska.
För många raser tyckes en tanke på forntid och framtid alls
icke existera. Vi kalla dem ociviliserade raser, vildar, efemära
väsen, som födas och dö, utan att lemna ett spår efter sig. Det
enda band, som förenar dem med framtiden är deras språk,
måhända ock deras religion och några plägseder och traditioner, som,
utan att de göra sig någon som hälst möda, gå i arf till deras
efterkommande. Därjämte har det också funnits andra raser, icke
synnerligen många, hvilka intresserat sig för den tid som kom och
den tid som förgått, de som undervisade sig själfva och andra;
ett kultürlifs grundläggare och historiens första skapare. Dit hörde
egyptierna och babylonierna och de som sedermera trädde i deras
fotspår: perserna, grekerna och romarne. Oss förefaller det helt
naturligt, att de gamla egyptierna och babylonierna ha uppfört
minnesmärken som äro nästan omöjliga att förstöra och betäckt
dem med inskrifter, som icke blott för närmaste generation, utan
för alla kommande släkten skulle berätta, hvad de hade utfört
under sin korta jordiska tillvaro. Huru ha de kommit på den
tanken? Det vanliga svaret är: emedan de egde skrifkonsten.
Men ett riktigare svar vore, att de hade uppfunnit och fullkomnat
skrifkonsten, emedan de hade något att säga och skrifva, emedan
de hade något som de önskade meddela sina barn, barnbarn och
efterföljande generationer. Men äfven utan några hieroglyfiska,
hieratiska och demotiska alfabet skulle de ha förverkligat sin
afsigt. Ty som vi se till och med bland s. k. vilda stammar, t. ex.
på några polynesiska öar, tager sig önskan att fortplanta
kännedomen om hvad de uträttat sig uttryck i ett slags episk poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
