Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Hvad forntiden lär oss, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
Dessa dikter berätta om krig och segrar och nederlag, om
eröfrin-gar och fredslut. Då skrifkonsten är okänd på dessa öar,
inpräglas de i minnet och anförtros i säker vård hos en kast, hvilken
liksom representerar öns lef vande arkiv. Kastens medlemmar äro
de högsta autoriteterna i tvistiga arfsfrågor, i tvifvelaktiga fall om
gränserna mellan stammarnes och familjernas områden. Och dessa
dikter äro bygda efter så noggranna regler och bevaras i
minnet med så stor sorgfällighet, att hvarje förändring i bedräglig afsikt
skulle lätt upptäckas, då de anföras som bevisningsmedel i en
gränsstrid. Ett bevis på prosa anses icke som något bevis; språket
måste vara poetiskt, metriskt, ålderdomligt, för att man skall kunna
lita på det och godkänna det som bevisning.
Då den tanken uppstår i människohjärna, att vi icke lefva
för oss själfva, att vi ha att till framtiden gälda vår skuld för hvad
forntiden gifvit oss, då inträder världen i en ny fas, då blir den
historisk. Det arbete, som försöksvis hade begynts med de
egyptiska hieroglyferna, fortsattes i Babylons kilinskrifter, i Dariüs’ och
Xerxes’ klippinskrifter, tills det kom till Grekland och Rom och
där i Herodotos’ och Thykydides’, Livius’ och Tacitus’ mästerverk
nådde kulmen.
Vid första anblicken kan det synas, som låge dessa
traditionens och historiens första ansatser oss mycket fjärran och som
vore de kunskaper, vi ega och önska genom våra skolor och
universitet meddela kommande släkten, af helt annat slag. Men det
är icke så i verkligheten. Vi äro hvad vi äro och vi ega
hvad vi ega, äfven beträffande de första elementen af vårt vetande,
endast tack vare hvad de gamla egyptierna, babylonierna, indierna
och perserna åstadkommit — för att nu icke alls tala om grekerna
och romarn e.
Hvad vore vi utan abc, utan förmågan att skrifva? Okunniga
vildar, som förutom medelst hörsägner ingenting visste om den
förgångna tiden och som med undantag för sina egna närmaste
efterkommande föga bekymrade sig om forntiden. Hvar gång vi läsa
en bok eller skrifva ett bref borde vi således i vårt hjärta känna
oss tacksamma mot de gamla lärda egyptierna, som uppfunnit och
fullkomnat skrifkonsten och hvilkas alfabetiska tecken nu användas
af hela den civiliserade världen med undantag af Kina. Ty hvar
gång vi skrifva ett a, b eller c, skrifva vi en ursprungligen
hiero-glyfisk bild. Vårt L är ett nedhukadt lejon, vårt F cerastes, en
dubbelhornad orm, vårt H den egyptiska bilden af ett såll. Mellan
vårt abc och de hieroglyfiska bokstäfver, som finnas på
obelisken vid Themsen i London och på många vida äldre
minnesmärken i Egypten, är ingen lucka, saknas intet led. Egyptierna har
öfverlemnat sina bokstäfver till fenicierna, fenicierna till grekerna,
grekerna till romarne, romarne till oss. Likaså härstamma alla
semitiska alfabet, sådana de äro i bruk i persiskan och arabiskan,
äfvensom de viktigare alfabeten i Indien, Ceylon, Birma och Siarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
