Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Hvad forntiden lär oss, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
att de gamle invånarne i London — vi själfva — en gång hade
fått ett nytt decimalsystem för mått och vigt från fransmännen;
ty endast i franskan och därtill i den antediluvianska franskan hade
sådana ord som centimeter och millimeter kunnat bildas. På grund
af likartade bevis, hufvudsakligen på grund af språkliga bevis och
inskriptioner, draga vi den slutsats, att våra urtaflor ha måst komma
frän babylonierna, våra alfabet från Egypten, vära siffror från Indien.
Vi röra oss dervid ingalunda med några hypoteser, några blotta
möjligheter, utan gå steg för steg från vära dagars »Times» tillbaka
tills vi komma till den tidigaste babyloniska inskrift och de äldsta
hieroglyfiska minnesmärken. Hvad som ligger där bakom
öfver-lemna vi ät den teoretiska skolan, som börjar med sitt arbete, där
den historiska skolans slutar.
Ännu mycket mer skulle kunna anföras om hvad forntiden
lär oss, men jag skall inskränka mig endast till ett par saker.
Bime-tallismen har nyligen varit mycket på tal. Då jag säg, att det,
hvarom bimetallisterna strida, är att åstadkomma och bibehålla ett
konstant förhållande mellan guld och silfver, frågade jag mig, hur
denna idé kan ha uppstått. Då jag under hela mitt lif haft en
benägenhet för det historiska, sökte jag komma under fund med
om forntiden kunde läia oss något härom. Mynt är som bekant
ingen särdeles gammal uppfinning. Måhända har det till och med
funnits en guldålder, då guld öfver hufvud var okändt och folk
betalade med boskap i stället för med mynt. Då värdemetallerna,
guld, silfver, koppar eller järn, började användas som
betalningsmedel, blefvo de till en början helt enkelt vägda. Än i dag kallar
man ju i England en sovereign för ett pund. Nästa steg var att
man släpte ut ordentligt afvägda guld- och silfverstycken, och
följande att man på hvarje stycke angaf vigten och värdet. Detta
skedde i Assyrien och Babylonien, där vi finna shekler eller
guld-och silfverpund. Århundraden igenom bedrifva dessa folk sin
handel med orienten förmedelst dessa metallvigter. Först grekerna,
grekerna från Phocea i Jonien 700 före Kristus, kommo på den
tanken att mynta pengar, d. v. s. att pä kvarje stycke prägla sin
stads vapen, sin säl eller sitt sigill, och därigenom lämna statens
garanti för dess verkliga vigt och värde. Från Phocea utbredde
sig denna myntningskonst hastigt öfver till de andra grekiska
städerna i mindre Asien och öfverfördes derifrån till Ægina,
Pelopon-nesus, Atén och de grekiska kolonierna i Afrika och Italien. De
äldsta guldmynten i alla dessa länder vägde ursprungligen
detsamma som den babyloniska guldshekeln, blott så att de särskilda
ländernas vapen voro inpräglade för att garantera den viktiga vigten.
Denna guldshekel eller guldpund har oaktadt alla historiska
rubbningar bevarat sin vigt århundraden igenom. Kresus’, Darius’, Filips
•och Alexanders guldmynt ha allesammans ungefär samma vigt som
den gamla babyloniska guldshekeln: sextio gå pä en guldmina; och
hvad som är ännu egendomligare, den engelska sovereignen, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
