Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Hvad forntiden lär oss, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
engelska pundet har ungefär samma vigt; sextio sådana gå på en
gammal babylonisk guldmina. Under gamla tiden gingo tjugu
silf-verdrachmer eller halfshekler på en guldshekel, alldeles som i
England tjugu silfvershillings motsvara i värde en sovereign. Denna
gamla shilling fördelades åter i sextio kopparmynt, enär sextio nu
en gång var babyloniernas älsklingstal. Då man således kände det
relativa penningevärdet af en guld- och en silfvershekel eller
half-shekel, då man visste hur många silfvershekler de gamla folken
gåfvo för en guldshekel, så kunde man blott genom att väga de
gamla mynten utröna, om det då fanns ett konstant förhållande
mellan silfver och guld. Tusentals gamla mynt ha sålunda blifvit
undersökta, såsom man kan se i min döda väns Johannes Brandis’
lärda men mindre uppmärksammade arbete »Mynt, mått och vigt
i främre Asien» (1866), och resultatet har visat att förhållandet
mellan guld och silfver från äldsta tider varit faststäldt med den
allra största noggrannhet.
Samma förhållande har, som Brugsch visar, i Egypten varit
faststäldt till 1: I21/a; och i Babylonien och alla länder, som
antagit den babyloniska värdemätaren, till 1: 13 Vs. Det har förekommit
obetydliga växlingar och det har gifvits fall i gamla tider lika väl
som i de moderna, då man utmyntat mynt af mindre värde. Men
för den internationella handeln och tributväsendet har den gamla
babyloniska värdemätaren bevarat sig mycket länge.
Dessa numismatiska undersökningar, som några af Europas
mest framstående vetenskapsmän med outtröttlig flit utfört, kunna
förefalla många helt enkelt som kuriositeter, men som alla historiska
forskningar kunna äfven de gifva oss sina lärdomar.
De bevisa, att gamla världens stora politiska och handelsfolk
oaktadt alla därmed förbundna svårigheter förmått lösa
bimetallis-mens problem och århundraden igenom upprätthålla ett konstant
förhållande emellan guld och silfver. De bevisa, att äfven om de
relativa tillgångarna af de båda metallerna, produktionskostnaderna
och efterfrågan efter silfver eller guld på den gamla världens
marknader helt visst utöfvat sitt inflytande på detta förhållande, det
dock blifvit upprätthållet i följd af det sunda människoförståndet
hos forntidens stora handelsfolk, som voro angelägna att betrygga
den stora och den lilla handelns intressen. De bevisa slutligen, att
växlingar i förhållandet mellan guld och silfver visserligen icke
kunna helt och hållet förhindras men att de i gamla tiden
förekommit endast i mycket liten omfattning. Från år 1600 före
Kristus eller i allt fall, om vi endast hålla oss till penningmynten
från år 700 före Kristus ända till nära på vår egen tid har guldets
stegring i värde utgjort endast 12/s; nämligen från 13 ^3 till 15.
Om den nu i de tider vi själfva kunna minnas hastigt förändrat
sig från 15 till 25, — äro vi då icke berättigade att ifrågasätta,
huruvida denna häftiga rubbning verkligen endast berott på
naturliga orsaker eller om det som man betecknar som verkan icke i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
