Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Hvad forntiden lär oss, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
viss grad varit orsaken därtill —: nämligen det plötsliga beslutet
af några regeringar att för egoistiska ändamål boykotta
världens-andra värdemetall?
Monometallisterna tyckas tro, att i gamla tiden och i
medeltiden produktionen af de båda värdemetallerna alltid hållit jämna
steg och att det därför var möjligt att upprätthålla ett konstant
förhållande mellan guld och silfver. Men det var alls icke fallet.
De persiska krigen bragte guld i massa till Grekland, Rom
öfver-svämmades i följd sina asiatiska eröfringar med guld, men
värdeförhållandet mellan myntadt guld och silfver förblef nästan
oför-ändradt. Så uselt står det dock icke ens nu till med silfret som
på Salomos tid, då man icke brydde sig alls om silfret och det i
Jerusalem fans lika mycket silfver som stenar. Till och med
upptäckten af Amerika inverkade endast ytterst obetydligt på den
europeiska myntfoten. Man visste, att guldet icke blott var metall,
utan ock ett garanteradt bytesmedel, hvarförutan all världshandel
blefve omöjlig. Mynten voro fridlysta, nationens eller furstens
egendom och dessa voro ansvariga för myntvärdet. I afseende på
myntvärdet beror mycket på garantien. Till och med en
papperslapp stiger i värde, när det är undertecknadt af Rothschild, och
ett silfverstycke utmyntadt till shilling gäller som tjugondedelen af
en sovereign, ehuru man mycket väl vet att dess blotta metallvärde
icke är mycket mer än hälften. Äfven här vid lag skulle en
finansminister ha nytta af att studera historien för att ånyo fastställa
förhållandet mellan silfver och guld. Den som har mod att stå
för sin öfvertygelse kan lösa dagens brännande fråga och bevisa
världen, att om vi bara vore lika kloka som Kresus, skulle vi äfven
kunna vara lika rika som han.
Jag får dock icke våga mig längre in på detta farliga område,
utan jag måste inbjuda mina läsare att slutligen vända sin
uppmärksamhet från myntvärdena till de andliga värdena, från
handelns-mynt till hvad vi kunna benämna . vår tankes räknemynt.
Hvad forntiden lär oss beträffande språket, dess väsen och
ursprung, dess växande och förfall, är ännu underbarare än allt som
vi hittills betraktat.
Hvad är den tid, då Alexander och Darius lefde, tiden för
Babylons palatser och Egyptens pyramider i jämförelse med
språkets ålder, åldern af de ord, som vi dagligen använda och som vi
därtill kalla moderna? Hvarje enstaka ord, jag nedskrifver, hör
till de äldsta saker, som finnas i denna människans värld.
Taga vi de båda orden »där är», kunna vi steg för steg följa
dem tillbaka i tiden. Vi kunna spåra dem i alla germanska,
keltiska, slaviska språk i Darius’ och Cyrus’ språk, i Zoroasters böner
och slutligen i Rig Vedas hymner. I stället för »där är» säga de
gamla veda skalderna tatra asti. Det är samma mynt, det har
samma vikt, det har endast under de tusentals år, då det gått ur
hand till hand eller från mun till mun, genom bruket afnötts en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
