Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Hvad forntiden lär oss, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
•smula. Dessa båda ord skulle kunna vara ett tillräckligt bevis på
att de europeiska kulturrasernas samtliga språk och likaså Persiens
■och Indiens språk härstamma från en och samma källa. Och om
man för sin själs öga framkallar Europas och Asiens karta, så ser
man, hurusom de vackraste delar af dessa båda världsdelar, alla
de länder där man finner historiska minnesmärken, tempel, palatser,
‘torg, kyrkor och parlamentsbyggnader, upplysas af strålarna från
detta språk, som vi själfva tala: det ariska språket, forntidens
klassiska språk, nutidens lefvande språk och inom en icke allt för
af-flägsen framtid det värkliga volapük, världsspråket.
Jag har icke tid att tala om de andra stora historiska
språk-stammarna: den semitiska, den ural-altaiska, den kinesiska, den
polynesiska, den afrikanska och amerikanska. Men hvilka lärdomar
kunna vi icke här hämta från forntiden! Vi lära, att vi genom
närmare, fastare och mer oförstörbara band än kött och blod äro
förbundna med alla stora folk på jorden. Ty hvad är kött och
blod i jämförelse med språket? I kött och blod finnes ingen
kontinuitet. Det kommer och går med hvad vi kalla födelse och död,
■och det växlar dag från dag. I gamla tider, då alla stredo mot
alla, då hela stammar utrotades, folk släpades i fångenskap, slafvar
köptes och såldes, och kulturcentra upprepade gånger störtades öfver
ända genom barbarernas öfversvämningar, — hvar kunde man då
någonstädes på jorden upptäcka ett oblandadt blod? Men språket
förblef alltid detsamma, och menniskorna som talade det ha, af
hvilket blod de än må ha varit, som en ädel här, som ett andligt
brödraskap i slutna leder marscherat fram genom historien. Hvad
har det då att betyda, om i våra ådror flyter samma blod som i
våra mörkhyade medmänniskor i Indien, då deras språk dock är
detsamma som vårt. Den som vet språkets betydelse och hurusom
språket icke blott är tankens beklädnad, utan rent af dess
förkroppsligande, den känner äfven, att det är mycket vigtigare att tala
samma språk än att vara af samma kött och blod.
I den belysning, som studiet af forntidens språk kastat öfver
det förflutna, har hela världen förändrat sig. Nu veta vi icke blott,
hvad vi äro, utan ock hvarifrån vi komma. Vi känna vårt
gemensamma ariska hem. Vi veta, hvad vi fört med oss därifrån och
huru vårt gemensamma andliga arf växt århundrade efter
århundrade, tills det uppnått en oöfverträffad rikedom och ensamt i
engelskan belöper sig till 250,000 ord. Är det af någon vidare vigt,
om vi känna den precisa geografiska längden och bredden på det
ariska hemlandet? Det vigtiga är, att vi veta, att det funnits ett
sådant hem och att vi kunna återföra den ariska familjens hela
andliga tillväxt till rötter, som uppsprungit i en gemensam jord.
Och vi kunna det icke endast genom blotta gissningar eller blott
teoretiskt, utan med stöd af fakta, d. v. s. historiskt. Man må taga
ett ord eller en tanke hvilken som hälst som för tillfället dyker upp
i vår hjärna och vi veta nu, huru den allra först blifvit präglad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
