- Project Runeberg -  Nordisk revy för litteratur och konst, politik och sociala ämnen / Årg. 2. 1896 /
441

(1895-1899) With: Erik Thyselius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dialog, af Cajus - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

44i

tänker på saken, finner jag, att specielt realismens författare ha
syndat mot sin princip såväl i detta som i många andra fall. Alen
du måste medge, att symbolistema äro ganska tillfredsställande i
detta afseende?

Erik. De äro onekligen på rätt väg. För resten skall jag
säga dig, att det inte är någon så förfärligt skarp skilnad mellan
realister och symbolister, eller hvad du vill kalla dem, som du och
många med dig tyckes tro.

Patti. Låt höra!

Erik. Symbolismen och »dekadansen» kommo fram, när det
visade sig att realismen var omöjlig i realiteten.

Paul. Nej men —

Erik. Låt mig fortsätta. Realismen sträfvade att ge oss
världen, människorna med alla deras lifs facer, ej blott de så pass
brutala som handlingar, dygder och laster, utan äfven de allra finaste
själsnyanser — men det var omöjligt. Det fins en gräns för
kopieringen, där det heter: härintill och icke vidare.

Och för den nyktre iakttagaren vid sidan af det hela
har det alltid varit synnerligen gladt att se huru dessa stridsmän
bedraga sig själfva. Realisterna, som med eld och svärd anföllo
hvad de behagade kalla idealismen, hade ju föresatt sig ett mål
som var mera ideellt, mer naivt utopiskt än något annat —- och
symbolisterne, réalismens svåraste fiender i våra dagar, äro ej annat
än resignerade realister.

Paul. Resignerade realister??

Erik. Ja. Realismen visade sig, som jag nyss sagt, i sina
konsekvenser omöjlig. Alla utopier äro omöjliga. Vår värld är nu
en gång för alla det relativas värld. Det tjenar till intet att rida
spärr mot det omöjliga — vi måste resignera. Och det är detta,
som realisterna ha gjort. Ja, förstå mig rätt, ej alltid de själfva,
men åtminstone deras andas barn. Realismen kunde nu engång,
ej ge oss världen som den var —- då resignerade man — och
kompromissade — och ur kompromissen framgick symbolismen
som räddare. Fotograferandet var slut och vi fingo en ny konst,
en konst så mycket finare och ädlare som den har sin rot i
overkligheten, så mycket mera uppfyllande sin bestämmelse eftersom den
skapar oss en helt ny värld af tanke, stämning och lidelse, så
mycket mer trotsig och aristokratisk eftersom den alltid kommer
att bli ofattlig för och hatad af den stora hopen, som tränger sig
rundt omkring oss, och som genom lag borde vara utesluten från
all rätt till konstbedömande.

Paul. Jag måste tyvärr fortfarande vidhålla hvad jag sade nyss.
Etik. Hvad då?

Paul. Snobb.

Erik. Det förvånar mig inte alls. Du är ju kritiker, om inte
till yrket så åtminstone till anläggningen, och du hyllar samma
grundsatser som den stora massan af vära kritici.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 20:08:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordrevy/1896/0447.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free