Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dialog, af Cajus - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
Ty vår kritik är härlig. När den vill klandra, kommer den
blott med invektiv, och när den berömmer, gör den det med
intetsägande godtköpsfraser.
När härom året utställdes arbeten af en norsk målare,
arbeten, som vittnade om ett sällsynt känslodjup och en sällsynt
aper-ceptionskärpa — hur lät det då! Å ena sidan gjordes han till
föremål för borneradt förlöjligande, ett brutalt, hänsynslöst
förlöjligande, som skulle ha kunnat passa som en malplacerad pojkaktighet,
om det ej i grund och botten varit så elakt och skrämt så många
från att sätta sig in i själfva saken — och å den andra ett
tem-ligen kritiklöst partiberöm, som rörde sig med ganska vackra, men
tomma och intetsägande ord. — Det är saklighet som fattas. Och
. äfven* ärlighet.
Paul. Men du vill väl inte — —
Erik. Jo det vill jag. Just ärlighet. Tycker du inte, att det
ligger något oärligt i ett sådant tilltag, som ett skonlöst
förlöjligande af en motsatt riktnings alster? Om de åtminstone ville
undersöka, dessa människor. Ville komma med fakta, skäl, motbevis!
Men nej, de veta att det ej finnes något farligare vapen än löjet:
den, som man en gång har skrattat riktigt åt med det där
öfver-lägsna, skadeglada skrattet, den kan man sedan aldrig komma att
riktigt högakta. — Och om nu detta polemikens kanske mäst
fruktansvärda vapen användes rent aprioriskt, utari föregående
undersökning af det kritiserade föremålet, endast i afsikt att slå ned,
slå ned, slå ned, är det ej då en oärlighet, en låghet? Och ändå
göra ett par af våra kritici på det sättet, så fort något, hvars blotta
etikett är dem misshaglig, dykt upp inom vår tämligen trånga
litterära öch konstnärliga horisont, och detta oaktadt deras under
decennier beryktade »esprit» borde hjälpa dem att finna andra
vapen om ock ej andra synpunkter.
Paul. Du dömer hårdt, är du säker pä, att du har sopat
rent för din egen dörr, och att man inte nu kunde komma med
den gamla historien om bjelken i broderns öga eller hur det är?
Erik. Jag hoppas, att det citatet ej skall få någon
tillämpning här. Du menar, att jag skulle sakna själfkritik. Jag vågar
påstå, att jag inte gör det. Ett sakligt kritiserande af andra
förutsätter med nödvändighet en strängt ingående själfkritik.
Paul. Hur så?
Erik. Jo. För att kunna bedöma en sak fordras en norm, hvarje
verklig kritiker uppställer denna norm efter sig själf och kan
omöjligen fixera den utan en ytterligt noggrann själfkritik. Äro vi
öf-verens ?
Paul. Nästan, men jag fruktar, att ett allt för snart
fastslående af en norm efter ens eget sinne lätt kan leda till — ja
ut-. trycket är banalt — andligt högmod.
Erik. Förlåt, men du menar väl inte händelsevis högfärd?
Paul. Kalla det hvad du vill, det är detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
