Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Målarkonst, af Emile Zola - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
som gör att somliga taflor se ut som urblekt tvätt, hvilken legat
för länge i byken. En ny tro, som plötsligen blifvit modern,
förskräcker Oss ofta därigenom att den rasar ut öfver det sunda
förnuftets skrankor. Då jag ser denna urtvättade salong, som tyckes
döpt i kalkvatten med sin- obehagliga kritlika blekhet, då ville jag
nära på önska åter den förra mörka salongen med dess
beckmörker. Den var nog för svart, men den nuvarande är då
alldeles för hvit. Lifvet är mycket mångfaldigare, har vida varmare
toner och är mycket smidigare. Jag har ju slagits vildt nog för
fri belysning, och för ljusa toner, men denna oändliga rad af
blodlösa taflor med deras drömlika blekhet och konstlade blodbrist,
som stegras ännu mera under modevanvettets tvångsföreställning,
bringar mig dock småningom till förtviflan och gör, att jag nästan
längtar efter en kraftig svartmålare.
Det går mig på samma sätt med fläckarna. Herre gud i
himmeln, hur många lansar har jag icke brutit för fläckens seger!
Manet har jag prisat och prisar ännu, emedan han förenklat
tekniken,. då han målar föremål och varelser badande i luften
alldeles så som man ser det i naturen; ofta som enkla fläckar, som
uppsugas af ljuset. Men kunde jag förutse det gräsliga ofoget?
Nu sedan den store målarens sä sanna teori triumferat, så har
man lagt sig på att endast målat fläckar; ett porträtt är en fläck
ett ansigte en fläck; träd, hus, haf, världar, — intet annat än
fläckar. Och här visar sig åter den svarta färgen, fläcken är svart
— dä. han inte är hvit. Utan öfvergång kommer man från ena
målarens fem, sex taflor, som icke äro något annat än ett
uppradande af hvita .fläckar, till nästa målares, som äro ett
uppradande af svarta fläckar. . Svart på svart, hvitt på hvitt: det kallas
för originalitet! Man kan då inte tänka - sig något bekvämare.
Och min förvåning stegras.
Dock jag ■ blir nästan rasande, då jag ser det nonsens
hvar-till man på trettio år kunnat förvrida teorien om reflexen. Det
är också en af de segrar, som vi, föregångarne, ha utkämpat.
Med fullt fog förfäktade vi den satsen, att belysningen af ting och
ansigten icke är oföränderligt enkel, att ibland träd t. ex. den
nakna kroppen får en skiftning i grönt, att det förefinnes en
fortsatt växelverkan af reflexer, som man måste taga med i
beräkningen, om en tafla skall återgifva det verkliga lifvet i riktig
belysning. Ljuset upplöser sig, bryter sig och fördelar sig ständigt
annorlunda. Om en som icke svär på de akademiska fuskverk, som
äro tillpenslade i konstlad atelierbelysning, kommer till den
oändliga, på växlingar rika naturen, så blir för honom ljuset själen i
hans tafla, den evigt föränderliga. Skada endast att intet är så
svårt att gripa och att återge, som just denna upplösning och.
dessa reflexer, dessa spelande solstrålar, i hvilkas glans varelser
och ting bada sig, utan att dock dervid vanställas i sin form. Om
en målare egensinnigt och med en raffinerad beräkning aldrig sö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
