Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Målarkonst, af Emile Zola - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
sker annat än den mest öfverraskande ljusverkan, slär han lätt
■öfver till karrikatyr, och då se vi dessa gräsliga skinkor,, dessa
mångfärgade kvinnor, landskap i violett och hästar i orange, som
man bjuder oss på — och därjämte den vetenskapliga förklaringen,
att i följd af den eller den reflexen och den och den solljusets
upplösning tingen måste se sä ut. Ack! dessa damer, hos hvilka
den ena kinden är färgad blå af månskenet och den andra
cino-berröd af lampskärmen! Och dessa horisonter sedan med blåa träd,
xödt vatten och grön himmel! Det är afskyvärdt, afskyvärdt,
tre-faldt afskyvärdt!
Manet och Pissarro ha, om jag minnes rätt, först på det
mest raffinerade sätt studerat dessa ljusreflexer och
Ijusupplös-ningar, men huru oändligt mycken finhet och konst använde de
icke därpå! Nu har det öfvergått till en fix idé och nu pinas jag
•af skräck! Hvar är jag väl! I en af de där gamla de refuserades
•salonger, som Napoleon HI:s medlidsamma hjärta öppnade för
revolutionärerna och de vilsefama i målarkonsten? Så mycket är
■då säkert: icke hälften af alla dessa taflor skulle ha blifvit antagna
i den officiella salongen.
Strax därpå omslutes jag af mysticismens beklagliga syndaflod.
Därtill är nu, tror jag, Puvis de Chavannes skuld, han är en
verkligt stor och aktad konstnär; men sällskapet är förskräckligt,
måhända ännu förskräckligare än alla dessa Manets, Monets och
Pissar-ros. Själf vet han hvad han gör och vet; det finnes intet klarare
i uttryckets och hälsans kraft än dessa höga, enkla gestalter.
Visserligen kunna de icke lefva vårt hvardagslif, men de ha dock ett
-särskildt logiskt och fullständigt lif, hvars lagar den skapande
konstnären bestämmer. I denna värld kunna, menar jag, utveckla sig
odödliga konstskapelser, som äro sammansatta af själ, lidelse och
vilja.
Men trossen af hans eftersägare — du milde herre gud!
Hvilket oartikuleradt stammande, hvilket kaos af de
vedervärdigaste oförskämdaste pretentioner! Från England har ästeticismen
småningom kommit öfver till oss och har småningom upplöst den
klara sunda franska andan. Alla möjliga inflytanden, hvilka jag
icke här kan omständligt beröra, ha förenat sig om att drifva vår
unga skola till motsatsen af sund natur, till detta hat mot kropp
•och sol, till denna omvändelse till förtjusning öfver de primitiva,
och dessa primitiva voro dock åtminstone ännu naiva människor,
som samvetsgrannt kopierade, medan vi nu endast ha att skaffa
med en modesak, med ett helt band af durkdrifna skojare och
.skandallystna hycklare. Tron felas, och det enda som återstår är
en skara oförmågor och sluga fuskare.
Jag vet mycket väl hvad man kan invända häremot: denna
riktning — jag vill för enkelheten kalla den för den idealistiska —
har haft sitt fulla berättigande som en naturlig protest mot den
förut till seger komna realismen. Alldeles så har det gått till i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
