Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ett socialistiskt jubileum, af C. E. Jensen - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47i
Själf var Dreier ju i en ovanlig grad de klara
ståndpunkternas man, men med all sin ensidighet egde han den sanna
öfver-dägsenhetens jämnvikt och goda humör. Det kunde roa honom
.att reta kälkborgerligheten med något upptåg, som då han narrade
»Flyveposten» att taga in en anmälan han själf hade skrifvit om
sin egen bok, »Clara Raphael». Det är Bille, som anför detta
drag i en artikel om Dreier i »Biografiskt Leksikon». Bille var
personligen bekant med Dreier och slutar sin skildring af honom
-med följande ord: ». . . . hans ovanliga anlag, kunskaper,
tanke-skärpa och nästan trotsiga oberoende af all tradition och
auktori-tetstro ingåfvo respekt, hans lefvande hänförelse för mänsklighetens
framsteg verkade sympatiskt och hans genomhederliga karaktär i
förening med ett öfversvallande godt humör gjorde att äfven de,
som voro långt ifrån att dela hans åsikter, kände sig dragna till
•honom. Hade han fått lefva, skulle han ha intagit en mycket
betydelsefull plats i samhällets utveckling.» Dreier kom icke att intaga
en sådan plats, dels därför att tiden icke var inne, dels därför
att han dog mycket ung, i sitt tjugusjätte år, af slag som han fick
just medan han var uppe i andra afdelningen af medicinsk
examen. Hans lif var som »Snkt Hansormens» hos Øhlenschlæger:
hastigt, brännande, hänfördt — idel glöd, lefvande, rörlig glöd!
Han lyste, men han tände ingen brand, därför att han saknade
■den arbetarhär bakom sig, som skulle vara häfstången för den
sociala reformen.
Fyra år efter hans död utfärdas i Danmark den s. k.
nä-ringslagen, den fria konkurrensen proklameras, skråna upplösas och
med en vådlig fart uppför storindustrien sina fabriker på det
mindre handtverkets ruiner; en guldfeber griper samhället,
byggnads-«pekulationen florerar. Köpenhamn växer och växer, stora
kasem-kvarter fyllas med människor, som hufvudstadens malström suger
till sig från landsorten. Och i början på sjuttitalet, då
Pariskommunens brand kastar sitt skimmer öfver Europa, har också i
Danmark vuxit upp en proletärmassa, tusentals utarmade villrådiga
människor, som endast afvakta en signal för att sluta sig tillsammans
och bilda en armé.
Signalen låter icke länge vänta på sig: i maj 1871
utkommer ett litet häfte: »Socialistiska blad, n:r 1, utgifna af en
arbetare».
Författaren är Louis Pio, en ung posttjänsteman, f. d.
löjtnant, som i all stillhet hade suttit på den röda gården vid
Kob-magergade och icke låtit sin omgifning märka hur det sjuder och
jäser i hans blod vid underrättelserna om de revolutionära
händelserna i Frankrike. Han härstammar själf på fädernet från en fransk
familj och den galliska härkomsten har måhända sin skuld med 1
hans oroliga lidelsefulla temperament. Han har tagit
studentexamen, varit polytekniker, men icke varit nog regelbunden för att
taga någon ämbetsexamen. Han har mäst intresserat sig för
gam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
