Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tutta tua, novell af Nicolo Misasi - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
“Det återstår mig endast" — h viskade lian — “att dö
<eller att glömma. Glömskan blir till sist lik döden. Jag
vill glömma."
Ocli han drack drycken, som såg ut som mjölk, drack
den långsamt i flera repriser och med ögonen ständigt fästade
på glaset. Elddropparne runno genom strupe och bröst
och nu började absinten göra verkan. Dunsterna slogo
.åt hufvudet, kommo bröstet att vidga sig och trängde ända
till organismens hemligaste källor. Han kände hur hans
tankeförmåga tycktes vidga sig, de dystra tankar, som han
alldeles nyss icke hade kunnat förjaga, gåfvo plats för ett
.sällsamt behag. De bilder han sökte frambesvärja antogo
en annan gestalt, han såg alltjämt detsamma, men han såg
-det på annat sätt.
Innan han druckit det hvitaktiga vattnet, hade dessa
samma föreställningar allesammans en dyster karaktär; tårar,
snyftningar, klagande afskedsord nådde hans öron. Ett
blekt kvinnoansikte såg på honom.
Absintens lethedryck utplånade dessa melankoliska
skuggor; också nu såg han endast ett ansikte, en gestalt,
än strålande i det klara ljusskenet, än gömd i nattens dunkel,
ena stunden belyst af den fladdrande kaminelden och en
stund senare af den gula fotogenlågan.
Han går igenom rummet, strax därefter sitter han i
länstolen vid sängen, och nu tittar hennes ansikte fram
bakom gardinen. Hennes pupiller brinna som eld, hennes
kropp lågar, endast ansiktet förblir oförändradt, det är
hennes ansikte!
Hvem är hon?
Det är hon som hade tillropat honom: “Tutta tua! . . .“
Ord som han alltid trodde sig höra, ord som förtärde
hans hjärna, brände märgen i hans ben, emedan han alltid
ville höra dem omigen, alltid återkalla den sensation, som
de, första gången sagda, hade framkallat hos honom . . .
och därför tillgrep han nu absinten.
“Din helt och hållet!" — hade hon ropat, och i åtta
dagars tid hade hon äfven varit hans . . .
Och han fyllde ett nytt glas. Frestelserna på bägarens
botten voro för öfvermäktiga: han förmådde icke motstå.
Nu framträdde kvinnogestalten, som hans fantasi lystet
sökte fasthålla, med tydligare konturer. Han såg de röda
läpparne, de logo och visade de hvita tänderna; ur de djupa
blåa pupillerna sprutade eld. Han såg hennes smidiga figur,
hon rörde sig, hon sträckte på sig, därpå blef hon stående
-orörlig, med halföppna läppar, utsträckta armar, bakatlutad
kroppj* ögonen fästade på honom, stickande, blixtrande,
flammande af en eld, som spred sig genom alla hans leder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
