Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tutta tua, novell af Nicolo Misasi - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
Det var denna bild, som steg npp ur glasets gröna
dunkel, den fördelade sig i tusen gestalter och. var dock
alltid densamma. Han såg hennes ögon lysa fram ur hvarje-/
hörn, borra sig in i hans hjärna . . . Och bilden vek icke
från dryckens pärlande yta, den låg på bägarens botten,
tittade fram mellan det gula lampskenet, blef omväxlande
röd som blod, skiftade i blått, i orange och skimrade
slut-lio-en i hela regnbågens skala.
I berusningens yrsel sökte ’ han kyssa denna kvinna,
omsluta henne med sina armar, men hennes läppar förblefvo
orörliga och han famnade endast luft.
Och åter doppade han läpparne i glaset. “Där, där“,
tillhviskade honom ruset. . .
Trött, knotande kastade han sig slutligen på sängen
och sökte bland tankarne, som jagade hvarandra, hålla fast
en enda, tanken på henne, som hade tillropat honom:
“Tutta tua!“ ... och sedan öfvergifvit honom.
Död eller glömska! Visste då han, att hon aldrig skulle
återkomma. Hon själf hade ju sagt det då, när hon
tillerkände honom de åtta dagarne af lycka, som nu i minnet
förtärde hans märg. I två år hade han älskat henne, i
två år hade hon hånat honom, jagat honom ifrån sig, skymfat
honom. Han var förödmjukad, men hade hållit ut; sårad
i sin stolthet, men vansinnigt kär.
Hvar hon än befann sig, på teatern, på promenaden,
i festens salar, öfverallt mötte hon två svarta ögon, som
voro fästade på henne och anropade henne om en
förbarmande blick, hvilken de aldrig fingo!
Vännerna skrattade åt honom, och hon skrattade med
sina väninnor. Han led af denna ringaktning, men gaf icke
vika. Det var en galenskap, men denna galenskap utgjorde
hans lycka, hans värld, lians inspiration. Hon visste, att
han led för hennes skull, och det var för honom tillräckligt.
Han egde en förhoppning, som han lånade från myternas
värld. Han hade läst någonstädes, att man, genom att
ständigt tänka på en person, skulle kunna tvinga denna
att rikta sina tankar på föremålet. Han trodde på
molekylernas kraft, på älskande själars attraktion, och han kände
sig lugn och väntade.
“Måhända älskar jag henne ännu inte tillräckligt?“ —
sade han sig själf, hvar gång han såg henne stolt fara förbi,
utan att bevärdiga honom med en blick.
Hon var en förnäm dam, han en stackars fan till
målare, som med knapp nöd kunde existera. Hon hade hästar,
ekipage, palats, villor och landtgårdar, han ett litet rum,.,
som han hyrde högt upp i ett enkelt hus, samt sitt staffli.
En värld full af bilder bodde i hans fantasi, bilder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
