Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den positiva straffrättsskolan, af Enrico Ferri - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sågo sig hotade i sin tro eller sitt kastintresse. Så länge icke
metoden befattade sig med de företeelser, som omedelbart
an-gingo människorna, mötte den icke något lifligare motstånd.
Först dess användande på människornas fysiologi väckte
högljudda protester, ty man motsåg ett omstörtande af de gamla
åskådningarna. Kampen blef ännu bittrare, då Comte i
Frankrike, Spencer i England, Ardigo i Italien, Wundt i Tyskland
använde den experimentella metoden på det moraliska och
sociala studiet af människan. De i sin ställning hotade
representanterna för de gamla idéerna och känslorna hade
för dessa bildstormare endast bannstrålen; men religionen
och vetenskapen följa olika vägar och tillgodose olika behof
hos vår natur — och sålunda har världen funnit sig i att
psykologien blifvit en experimentet vetenskap. Men då den
in-duktiva metoden sedan skulle tillämpas på metafysikens
bålverk, straffrätten och den politiska ekonomien, då nådde
misstron och motståndet sin höjdpunkt. De personliga
intressen, som man ansågo hotade, och deras drabanter, de
konventionella åsikterna, reste sig och stå ännu, som eniga
motståndare mot dessa vetenskapliga nyheter. Det hjälper
alls icke, att man visar, att dessa nyheter visst icke skola
ha, de följder, som allmänheten inbillar sig.
Men hvarför skulle man förneka de metoder, som
öf-verallt visat sig så fruktbringande, tillträdet till de sociala
vetenskaperna? Man finner dock steg för steg spåren af
deras inverkan — på alla områden af menskligt vetande
till och med inom konsten. I den invärtes medicinen och
psykiatrien ha de medelst den individualiserande
behandlingen af de sjuka utträngt det gamla sättet att behandla
sjukdomar. Det är svårt att undgå att se den fullständiga
analogien emellan denna fruktbringande rörelse inom den
moderna medicinen och den, till hvilken vi sträfva i den
vetenskapliga straffrätten. Den klassiska kriminalisten
undersöker mordet, stölden i och för sig, endast med
abstraherande logik och med sina egna, en ärlig mans, idéer och
känslor, hvilka han i tanken projicierar på förbrytaren.
Sålunda kommer han genom en beräkning, hvarför han ej
kan angifva någon empirisk grund, därhän, att straffet är
ett medel mot brottet och bestämmer för hvarje förbrytelse
ett på förhand fixeradt brott, liksom i den gamla
medicinens nosologiska formler läkemedlet var fixeradt på förhand.
För kriminalisten af den klassiska skolan kommer
förbrytaren i betraktande först i andra rummet, liksom för hundra
år sedan den sjuke för läkaren: förbrytaren är för juristen
endast ett objekt för tillämpandet af hans abstrakta
formler. Af brottslingens individuella förhållanden finna endast
några få, hvilka falla för mycket i ögonen för att kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
