Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den positiva straffrättsskolan, af Enrico Ferri - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5U
förbises, beaktande i domarens tankegång, t. ex. bristande
urskilningsförmåga (saknad af andlig mognad och hämmad
utveckling), felande medvetande (sinnesrubbning, sömn och
dvala), berusning och tillstånd af affekt. Individens
ärftliga och personliga föregåenden, den uppfostran, han
erhållit, de fysiologiska, psykiska, och ekonomiska
förhållanden samt den fysiska och sociala milieu, hvari han lefver
— till alla dessa omständigheter tages ingen hänsyn af den
rättslärde och lagstiftaren, medan de omedelbart tränga sig på
domaren, som framför sig ser och hör en lefvande människa.
Nutidens jurist liknar medicinaren från förra
århundradet: han studerar brottet, icke förbrytaren. Jag anser visst
icke undersökningar om brottet i j uri disk-abstrakt
generalisering för öfverflödiga, liksom jag icke häller
underkänner fördelarne, som den nuvarande medicinen har den
gamla nosologien att tacka för. Men denna
begreppsmäs-siga betraktelse af brottet lösgjordt från förbrytarens
person och hans samhälleliga situation tillfredsställa icke det
moderna lifvets anspråk, som af vetenskapen fordrar en
positiv upplysning om förbrytaren, icke endast
spekulationer öfver brottet.
Frågar man kriminalisten, hvarför uti Italien årligen
3,000—4,000 människor taga lifvet af andra människor,
men i Frankrike med en mycket större befolkning endast
600—700, i Tyskland 500—600, i England 200—300, medan
i Spanien, som icke ens har hälften af Italiens
invånarantal, det inträffar 2,000—3,000 gånger; hvarför det aldrig
förekommer, att 400,000 mord eller också alls intet föröfvas
under loppet af ett år, — så kan han icke svara därpå
och har aldrig kunnat det eller svarar också med en fras
som dödar all forskning, nämligen med påståendet, att
brottets art och antal beror endast på den fria viljans varde.
Kriminalisten känner mycket väl till den juridiskt-tekniska
begreppsbestämning, som passar till en viss lagvidrig
handling, och om ett brott är i juridisk mening fullbordadt eller
endast försökt, kvalificeradt eller uppgifvet. Jag bestrider
icke, att dessa begrepp äro användbara, men j ag påstår, att
kriminalitetens sociala problem fordrar andra svar.
Om man skulle säga oss, att straffrätten löst problemet,
ty den har i straffet funnit medlet mot brottet, så måste man
invända, att just detta medel i hvarenda en af sina former
visat sig ha blifvit bankrutt. Det kunde icke häller gå på
något annat sätt med straffens helt och hållet abstrakta af de
faktiska förhållandena oberoende ursprung. Kriminalisten och
lagstiftaren ha hittills betraktat förbrytaren från synpunkten
af sitt eget sedliga medvetande, liksom om han vore lika
normal som de själfva, och ha sålunda kommit till den
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
