Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nyare svensk skönlitteratur och Credo - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
svärmandet. Och hurusom då han genomgår sin
utvecklings kraftigaste och mest afgörande tid, hon då redan nått
fram till stillaståendet, upprepande sig — och honom. Han
har alltför ofta i sitt hvardagslifs slit sökt henne som
förnyelse och vederkvickelse, som sol och källa på en gång
och gått tomhändt som han kommit, för att icke se svalget
emellan dem, hvilket all hans sent mättade törst efter henne
och all hennes ifriga oroliga ömhet är ur stånd att fylla.
Men han känner sig stå i skuld till henne. Han har gått
och lånat värme, och när förfallo dagen kommer, gäller det
att betala. Det var med sin ungdom han fick betala.
Hvar gång man åter laser denna bok och framför allt
denna första berättelse, upptäcker och njuter man af nya
skönheter i denna delikata och eleganta stil, denna fina på
en gång skarpsynta och poetiska känslo- och
karaktärsanalys. Man känner denna boks varma fägring och kvinliga
grace. Det är en fläkt af vår i lif och känsla, som sprider
sin lena bedårande doft från bladen af denna bok.
Hr Karl Erik Forsslund, med hvars begåfning N. K:s
läsare både förlidet (se häftena n:r 11—12 och 17—18) och
innevarande år (se h. 1) varit i tillfälle att inleda
bekantskap, gör med denna sin skissbok en framgångsrik, jag
vore hågad påstå, nästan briljant och om Selma Lagerlöfs
något påminnande debut, hvarmed den helt unge författaren
har stora skäl att känna sig belåten. Samlingen är, låt vara,
delvis tämligen ojämn; ännu är honom formen
understundom för öfvermäktig och innehållet blir ej alltid tillräckligt
fylligt och koncentreradt, och människobilderna framträda
egentligen endast till konturerna. Men det är något af en
verklig skald hos honom; flerstädes i hans skisser finner
man små förtjusande dikter i prosaform. Det är poesi,
färg och musik uti denna bok. Den sällsamma stämning,
som ligger öfver bärgslagen med dess hyttor, gruffält och
stora djupa skogar, lyckas han ofta alldeles ypperligt
omsätta i ord. Det är i denna genre af stämningsfulla
naturskildringar, hans talang hittills hunnit sin fullödigaste
vackraste utveckling, men det är helt säkert en
författarindividualitet, som har ännu flera möjligheter och som ger rika
löften för framtiden. Hans i denna tidskrift införda poem
tyda också därpå.
Af de olika skisserna vill jag i synnerhet framhålla de
båda första, “Mårten Finne “ och “En friarefärd“, samt
vidare “Valsen “ och “En vallhornslåt“. Skissen “ Vargar “
har förut under annan titel varit införd i N. H.
Inledningen till “Mårten Finne“ är nära till hands att
anföra, det är ett litet karakteristiskt prof både på författarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
