Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nyare svensk skönlitteratur och Credo - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
stil och på stämningen öfver den värld, hvarifrån han i
allmänhet hämtat sina skisser. Jag skall citera några rader:
»Sol öfver dalen. En förmiddag i den härliga månaden juli — en
soldag i den lifsfulla, mäktiga högsommartid!
Jag vankar uppe på höjden, där vägen går bland gapande grufhål,
bland slaggvarp och grushögar. Dalen ligger vid mina fötter, den sträcker
makligt ut sig i solskenet, men den dåsar ej, där är lif i dess djup, där
är dåd i dess drömmar. Nere i ån brusa vattenfallen, i hyttor och
värkstäder rundt kring är ett spelande dån, ett brusande larm. Ur de höga
skorstenarne stiger röken som i fröjd genom blå luft, vattenhjulen sjunga
sin entoniga, starka sång, grufkonsten och linorna löpa fram och åter på
sluttningen, de gnissla och de hvissla, hu-i-hu-i säga linorna, i-i svarar
konsten. Lokomotiven kila hit och dit vid stationen, ila bort genom de
mörka skogarna, ut i vida världen med frukterna af dalens värk, komma
åter därutifrån med nya tankar, nya uppslag. Ett evigt utbyte, rastlöst,
mödosamt. Ett evigt framåt! Och små som myror vimla människorna
därnere, mötas och skiljas, dyka upp och försvinna.»
Andra lika eller än mer målande citat skulle jag vilja
anföra, men nöjer mig att hänvisa läsaren till själfva boken;
den skall dock icke läsas par force och i ett kör, utan när
man är i stämning, skall man läsa den som man läser poesi,
d. v. s. med lämpliga uppehåll.
Förläggarne, hvilka alltid och mycket mer än de flesta
andra samtida svenske förläggare visa sig måna om en
behaglig, vårdad och smakfull utstyrsel för sina förlagsartiklar,
ha gifvit denna skissbok en särdeles nobel och stilfull
utstyrsel bland annat genom i allmänhet mycket förträffliga
stämningsfulla, och karakteristiska illustrationer af Anshelm
Schultzberg.
Bakom signaturen Harold Gote lär gömma sig en
författarinna och som det påstås en debuterande författarinna.
Är detta senare fallet — och det finnes ju somliga inre
kriterier som tala för sådant, fastän åter andra tyckas göra
det mindre troligt —, så är det också en ypperlig debut,
i mångt och mycket röjande en fullfärdigare, mognare och
djupare författarindividualitet, än det debutarbete, jag
nyss omnämt. Det är ett debutarbete, som ger mycket
att hoppas på för framtiden. “Lejonets unge“ är ett
nytt tecken till de icke få från senare år, som tyda på
att inom den svenska skönlitteraturen — naturligtvis
åsyftar jag endast den verkliga litteraturen — lifvet börjar
pulsera lifligare, rikare, varmare. Uppgiften om att det är
ett kvinligt författarskap göres ganska trolig bland annat
genom arten af den gripande, varma, djupa känsla,
ungdomliga hänförelse och ljusa optimism, som genomgår denna
dram och göra den så intagande, rörande vacker och
älskvärd. Och man skulle kanske äfven kunna spåra samma
ursprung i vissa drag af — naivitet, som vidlåda arbetet.
Det finnes i denna dram särskildt några karaktärer och
scener, hvilka i synnerhet verka intagande och älskvärdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
