Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nyare svensk skönlitteratur och Credo - II. V. Lindhé, anm. af Credo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort den, och allt blir tomhet.» Men det som icke kan ersättas
af någon s. k. lycka, om det förlorats, det hade hon kvar:
Aktningen för sig sjelf. »Hon kunde se sina barn fritt i ögonen.»
Tidsskedet är ju polemiskt Det är derför redan i och för
sig angenämt och så att säga hvilsamt att göra bekantskap med
ett fullt tendensfritt arbete. Denna mera negativa egenskap utgör
emellertid blott ett plus till bokens positiva förtjenster. Som den
främsta bland dessa må man framhålla den mönstergilla föreningen
af på en gång full realism och verklig moralisk renhet — ett
be-aktansvärdt märk! för åtskilliga moderna s. k. lifsskildrare, hvilka
synas förmoda, att renhet och sanning som kompanjoner äro
mindre vederhäftiga. Den sanningsstyrka och följdriktighet, hvarmed
författaren utvecklar Ragnhilds äktenskapshistoria, lemnar ingenting
öfrigt att önska. Hufvudfigurerna äro menniskor i kött och blod,
t. o. m. ’ganske uden klæder’. Men det är den nakenhet i
konsten som griper och väcker medkänsla, och icke den som sårar,
som här möter en.
Milieun är ovanligt väl funnen. Framställningen är
understundom dramatisk, stilen naturlig och koncis. Det skulle vara
småaktigt att påpeka en eller annan mening, hvilken kan stämplas
som fras, eller de par ställen, der språket liksom vägrat i
vändningen.
Boken är rik på psykologiskt fina drag, rik på känsla och rik
i det afseendet, att den mångenstädes särdeles vackert ger uttryck
åt tankar och känslor, dunkelt gemensamma för många. Just
emedan gemensamheten i andens verld för närvarande är stor, faller
det sig vanskligt att beteckna det eller det uttalandet som absolut
originellt. Nutidsmenniskan sträfvar framförallt att vara menniska,
att icke blifva främmande för något menskligt. Det är emellertid
hos nutidsmenniskan en känsla, som lättare än öfriga kommer i
rörelse, nämligen vemodet, benägenheten att ’tycka synd om sig
sjelf och andra. Då man läser boken blir det så lätt slumrande
vemodet klarvaket.
Intresset knyter sig oafbrutet och lifligt vid de båda
hufvud-personerna, och man förblir temligen oberörd af bifigurerna. Dessa
äro också i allmänhet så lätt skizzerade, att de blott utgöra
nödvändigt staffage.
Mot kompositionen kan framställas den anmärkningen, att
Ragnhild onödigtvis betecknas som konstnärsnatur. Att i henne
en sådan går under för förhållandena framgår ej af skildringen i
sin helhet ocb förefaller icke troligt. Hon skulle kunna älska
Serra lika fullt, utan att musiken eller konstnärsintresset varit
gemensamt. Och hvarför hon skall erfara »vrede», då hon först får
höra Gunnar försöka fiolen, förblir oförklarligt.
Det som gör boken till hvad den är: ett arbete af rang,
blir emellertid ej bortskymdt. Som helhet tillhör den det slag af
alster, som träda fram, endast då årsväxten är som bäst.
Credo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
