Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5^2
den gamla damen — till och med Hippolyte, sonen, hade
tegat inför henne och teg ännu, men hon var icke längre
hvad hon varit. Hon rådde icke med mer än att stöta
doppskon i golfvet ibland, Isaure de Saint-Aymour, och
kunde bli så ond, att hon riste i hela kroppen, därför att
hon måste begagna lur och ändå inte alltid uppfattade,
hvad folk sade. Hon hade förlorat hörseln och varit som
från vettet af skrämsel sedan den stora cyklonen, då taket
lyftes af huset och ösregnet höll på att förstöra allt hvad
hon ägde och en rasad mur alldeles begrof en Louis
XV-soffa, som man knappt kunde gräfva fram igen och där
hon visste, att hon haft en tjock bundt hundrarupisedlar
instoppade under herdarne i sitsen, fast hon inte kunde
finna dem efteråt och inte ville säga det åt någon annan
än sin aflidne mans enda syster, som hade ett litet hus i
Moka och kom körande till La Savanne för att trösta henne
i olyckan. Mdle Avie-Henriette de Saint-Aymour vände
med egna händer ut och in på sidentrasorna och drog fram
stoppningen, men hittade bara två gamla reverser af ett
slag, som det redan fans för många af på egendomen, och
blef vid dåligt lynne och lät spänna för och körde hem
igen och satte sig till att gräma sig öfver en gudson hon
haft och tänka på hur skönt och lugnt det skulle varit, om
hon lydt sin kallelse och gått i kloster. Hon hade blifvit
uppfostrad i Frankrike af de fromma systrarna af Maria
Himmelsfärdsorden och ångrade bara att hon icke stannat
ibland dem. Hon kunde ha varit föreståndarinna nu, oeh
det hade varit något annat för en Saint-Aymour än att sitta
och ängslas öfver, att hon kanske snart inte skulle kunna
betala kusken längre, och vara glad och tacka för allt, som
kom från La Savanne. Hon hade intet annat att göra
räkning på än spridda, men därför icke mindre välkomna bevis
på slägtkärlek i någon förklädd form af understöd, ty hon
var fattig, men rak i ryggen. Sin förmögenhet — det lilla
hon ägt, mycket var det icke — hade hon förlorat på en
olycksfågel, som hon haft den svagheten att bli gudmor åt,
därför att hon varit barndomsvän med hans mamma. Jacques
de Bonneval hette han, och den enda förtjänst han kunnat
berömma sig af — det insåg hon nu, men för sent — var
att han haft ett gammalt namn, som han dock icke
värderade bättre än att han for till Paris och spekulerade i
kapplöpningshästar och (kronan på allt) gifte sig med en
miss Sims — en miss Sims! •— som sedan öfvergaf honom
och en liten dotter och rymde sin väg med en viss O’Hara,
irländare efter hvad det ville synas och till på köpet jockey . . .
Hon hade icke funnit upp krutet, Mdle de Saint-Aymour,
men det var en öm själ, och den odågan Jacques hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
