Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
varit henne kär som en son. Hon hade trott på hvart ord af
hans mun, tiljs allt hennes strukit med, och fått Isaure att
låna ut summor, stora och små, emot reverser med hans
namn, som skulle duka upp så länge det fans en möbel på
La Savanne och svägerskan behöll sin vana att stoppa i
krokar, men som aldrig skulle bli infriade. Olycksfågeln
— han var borta nu, hade dött strax efter hustruns
rymning genom ett fall af hästen — ökade på skulden år för
år, kunde man säga, till och med efter sin död. Den lilla
var ju kvar, hans dotter, och man kunde väl inte låta henne
gå rakt vind för våg. Hon kom i pension hos systrarne
af Maria Himmelsfärdsorden. Det var Mdle Avie, som valde
kloster, och M:me de Saint-Aymour, som betalade, men ingen
af dem hade sett flickan: en slägting till dem, en M:me de
Chastenay, född Chantemerle (modren hade varit en de
Saint-Aymour), hvilken befann sig i Paris den tiden, men
eljest bodde i Moka, hade tagit hand om henne och fört
henne till de goda systrarne, som hon sedan aldrig lämnat.
Hon artade sig väl, som det tycktes, skref snällt och
regelbundet till sina välgörarinnor, men yttrade aldrig någon
smak för klosterlifvet, syntes i stället rent af längta så
smått ut i verlden och gick på sitt nittonde år nu. Det
hade varit Avie-Henriettes älsklingstanke, att hon skulle
taga slöjan — åtminstone hade det alltid låtit så, men när
hon rådgjorde med Isaure, och svägerskan gaf henne
fullständigt rätt i detta, att klostret var det enda lämpliga för
en flicka utan hemgift och utan familj, kunde hon plötsligt
bryta af samtalet och sätta sig att tiga så fast och envist,
att näsborrarne blefvo hvita och två långa ränder gräfde
sig från mungiporna och ned i hakan. Hon tänkte på det
kära barnet, som hon ändå bra gärna ville ha i sin närhet,
och tvekade inte att mumla en hel del i sitt djupaste inre
om svägerskans hårda hjärtelag. Men Isaure fick se, om
man lyckades att gifta bort Hippolyte . . . hon fick se . . .
Det var hans kusin Désirée de Chastenay, som med
outtömlig beredvillighet hört sig om åt alla håll för att
skaffa honom en hustru, men — som hon sade — på
Mau-ritius strandar allt emot det löjliga. Man hade nu fått den
vanan att skratta smått åt herrskapet på La Savanne, och
när hon fått afslag hos de Nesles, de Villemonts, de
Rivi-erres och d’Arnonvilles, började hon finna sig själf en
smula komisk. Hon var liten och rund och munter, med
ett gropigt småleende, som ständigt låg på lur och lekte
och tumlade om invärtes och satte lif och skalkaktighet i
ögonen på henne, innan det spratt fram på kinden. Ingen
skulle ha sagt, att hon var fylda 40 år och nästan jämnårig
med kusinen, men han hade ingen ålder. Tiden hade blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
