Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
blekt honom. Han hade förlorat färgen, de Saint-Aymour,
som en halmkärfve, hvilken lègat ute i solen, och af den
ursprungliga blondhet, som var ett slägtarf och ett dyrbart
bevis på familjens ogrumlade anor, återstod blott en egen
död skiftning af gult och grått i det halflånga, vissna håret.
Ansigtet var som ett gulnadt pergament — kanske hade
där en gång stått någonting skrifvet, kanske icke, i alla
händelser var det länge sedan. Nu lästes där ingenting
annat än en oklar, förlamad lust att göra alla till lags och
en fullt medveten rådlöshet beträffande sättet. Han var så
skygg för människor, att han undvek folket på sin egen
gård, och det gick så långt med. honom, att han skulle
varit i stånd att af idel tankspriddhet stiga åt sidan för en
neger. Hela dagen vandrade han upp och ned i en
filaos-allé, där orkanen tarit fram och skalat barken från träden,
och han hade en åtbörd, en besynnerlig, blixtlik rörelse
med högra handen, som om han rätt hvad det var fångat
en fluga, men han fångade ingenting, det såg bara så ut,
och borta i sockerrörsplanteringen skrattade de svarte. Det
hettes nu, att han gick där för att ha öga på dem, och
man skulle kunna tro, att han intresserade sig för
sockerröret så som han höll utkik på himmelen efter torka eller
rägn, men det var en vana från yngre dagar, som
ingenting betydde. Om han bara fick gå för sig själf och tugga
betel, frågade han icke efter någonting i verlden, ty han
tuggade betel, M. de Saint-Aymour. Han hade tänder så
svarta och ett tandkött så rödt som en hinduisk
grönsaks-månglare på torget i Port Louis, och det var därför de
unga flickorna icke ens ville höra talas om honom — M:me
de Chastenay fick nu säga hvad de ville om de
Saint-Aymourska familj ejuvelerna, som det berättades att gamla
frun på La Savanne gick och bar omkring i en ridikyl för
att vara säker om att rädda dem, ifall cyklonen skulle
komma.
Hon hade varit litet konstig, hon med, allt sedan det
hände, det där med sonen . . . Det var nu så länge sedan,
att ungdomen fick fråga sig för hur det riktigt hängde
ihop, men alla medelålders fruar kände till förloppet; de
hade ju varit pensionskamrater med “henne“ —naturligtvis
var det en kvinna med i historien — och kunde förtälja,
att den stackars Hippolyte varit kär — kär till vansinne i
en Port Louis-skönhet, en flicka af kulör, och att M:me de
Saint-Aymour nästan fått bruka våld för att hindra, honom
att gifta sig med henne. Han var icke mycket öfver 20
år då och vek och svärmisk, och hon sände honom ut på
långresa för att han skulle se sig om och lära sig glömma,
men han kom inte längre än till Indien, och det enda han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
