Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
565
lärde var att tugga betel. Skönheten tröstade sig och tog
en man, svart som en mulatt —–––––––-Där ser man, hur
det går med de där färgade, hur farligt det är, det blodet,
hur förrädiskt . . . Och hon var blondare än någon af
flickorna i klostret, hvitare än alla döttrar af oblandade gamla
familjer — som en svanehamn var hon med ljusbrunt hår
och blåa ögon, men hennes mormors mor hade haft kulört
påbrå, och sådant hämnar sig. Vare det nog sagdt, att
barnen, hennes barn, blefvo svarta som små negrer.
Hippolyte de Saint-Aymour nämnde aldrig hennes namn
— att tänka kunde man ju icke förbjuda honom, men om
han gjorde det, var det på ett så urblekt sätt, att iöke ens
hans mor skulle haft något att säga. Det hade dock gått
femton år utan att hon kunnat tala med honom om
gifter-måf men på senare tiden hade han blifvit foglig i detta
stycke som i allt. Han var till och med närvarande, då
det öfverlades mellan damerna, om man skulle underhandla
med de Kivierres eller de Nesles, och fast han aldrig rådde
hvarken till eller ifrån, utan lät allt gå som det ville, var
det hans skull, när det blef afslag. Han tog det icke så
nära, han såg bara nedstämd ut, därför att han kände, att
man fordrade det af honom, men det klack likväl till i
honom, när M:me de Chastenay en dag trädde in i
salongen på La Savanne och satte sig midt emot hans mor och
hans gamla faster och fick fatt i luren och sade, att nu
tvådde hon sina händer — nu hade till och med de
Carteracs sagt nej — kunde man tänka sig maken — Carteracs
de iattiglapparne, som hade fyra fullvuxna döttrar och lefde
på ris och curry för att bevara skenet och behålla hästar
och vagn. M:me de Saint-Aymour satt stelnackad och lät
det draga upp till storm, och M:lle Avie hade blifvit hvit
om näsborrarne och fått två ränder i hakan; — det där
om ris och curry hade träffat en ömtålig punkt ... Nog
visste hon, att Désirée de Chastenay inte sagt det för att
såra, men det var väl fler än Carteracs, som fingo göra
uppoffringar för att inte precis bli tvungna att sätta foten på
gatan som en simpel färgad . . . Nu kunde de ändå se, de
kunde se, hvad Hippolyte hade för utsigter på
Mauri-tius — — —
Han stod där så slagen man kunde begära, stackare,
och lade en nypa släckt kalk och pulvriserad areka-nöt
in i ett betelblad och skulle just till att stoppa det i munnen,
då modren såg på honom med ögon som eldkol — det slog
upp rödt i dem, när hon blef vred: "Tugga", sade hon,
"det är hvad du kan, tugga betel!" Och hon reste sig upp
och stötte doppskon i golfvet: "Olycklige — vill du då, att
slägten skall gå ut?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
