Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5^6
Ville, ville . . . lian ville ingenting, de Saint-Aymour.
“Nej“, svarade han i förskräckelsen och fångade en fluga.
“Så visa — visa då, att du är en man“ —
“Men hvad vill tant, att kusin skall göra“, vågade sig
M:me Chastenay emellan dein, godmodig, blidkande, med
ett skrattsjukt öga för det komiska i saken. “När det nu
inte fins någon, som vill säga ja —“
“Därför att man ansett det nödvändigt att gå öfver ån
efter vatten“, utlät sig M:lle Avie-Henriette oväntadt,
tonviktslöst, ut i luften. “Man utsätter sig för att få afslag
från en M:lle de Carterac och ingen tänker på ett stackars
barn, som bara sitter och väntar på att få komma till de
sina och är af lika god slägt som trots någon, ty jag skulle
tro att de Bonnevalarne . . .“
Hvafalls? Hvad var det hon sade? Dottren till en
miss Sims in i familjen, sonhustru till Isaure de
Saint-Aymour!! — —_ Men ordet var sagdt, frågan var väckt,
hon kunde spöla öppet spel, Avie-Henriette, och få
svägerskan dit hon ville; Hippolyte var nu med på allt, och Désirée
de Chastenay bara skrattade . . . Det gjorde hon alltid, då
talet föll på den lilla. Hon tänkte på Johannes Döparen,
men det var en gammal historia, som hängde ihop med
hennes vistelse i Paris för tio—elfva år tillbaka. Kan
man tänka sig, elfva år — — —
Hon var ännu ung den tiden, inte fylligare än att det
klädde henne och förtjust i dans och hågad för nöjen och
glad åt allting. Men det var det då inte mer än en mening
om, det hette det öfverallt: “Hvad hon är enkel, den lilla
brunetten från Mauritius, hvad hon är bonne enfant.“ Och
roade sig gjorde hon, det var summan af saken; ingen
människa kunde väl begära, att hon skulle sitta inne och
sucka, därför att den stackars Jacques de Bonneval brutit
halsen af sig. Gud skall veta, hon var inte utan hjärta för
det, hon tog ju reda på den lilla föräldralösa — flickungen
- Jacqueline — och förde henne till Auteuil och lämnade
henne till sy strame ... Nog kom den lilla i skola alltid,
men, du gode, en sådan bängel det var . . . Ful som stryk
och bortskämd som en prinsessa. En liten fräknig
röd-lufva (med tydligt påbrå från det Simska hållet), som man
kunde skratta sig fördärfvad åt när hon började prata. Såg
hon inte allt både möjligt och omöjligt med sina små
ljusblå ögon? Ett pyre på sju år, inte högre än en stöfvel,
som upptäckte saker och ting i klosterkapellet, hvilka
hvarken de fromma systrarne eller pensionärerna eller Johannes
Döparen själf någonsin drömt oin. Ty det var nu honom
det gälde. Han stod huggen i sten i en nisch i venstra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
