Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Sjuka själar, af Adolf Strömstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57o
och. de tusende omärkta sårens ärr gjort organismen mindre
vapenför, eller om anfallet af någon orsak blifvit ovanligt
våldsamt, då skriker den ocli jämrar sig i dödens ångest.
Då uppbådas allt hvad i organismen finnes kvar af lifskraft
för att möta den hotande förgängelsen och det är detta
uppbåd och dess följder, som man kallar sjukdom. Visar
sig värnet allt för ringa, då har naturen nått sitt “ syfte
den besegrade stoppas i likkistan.
Det förhåller sig på analogt sätt med själssjukdom
och själshelsa. Äfven själslifvet är inbegripet i en liknande
oförenlig brottning med osynliga, men därför icke mindre
mäktiga fiender. De dagliga bekymrens pinsamma, tröttande
guerilla tvingar till aldrig hvilande vakenhet; de stora
skakande sorgernas tunga horder sköfia och döda allt på sin
färd; de talrika öfverlöparna, de svikna förhoppningarna,
göra motståndets leder allt glesare, och glädjen själf
kommer stundom i en skepelse, som är ovännens mycket lik.
Och ju mera utveckladt hjärnlifvet är, ju vidlyftigare dess
mekanism, dess flera angripliga sidor vändas ut emot
fienden, dess mera lyhörda äro nervförposterna, dess oftare
ropas lägret i vapen, dess förr kommer trötthet och lidande
och — nederlag. “Ju högre lif, dess större kval du röner“.
I utpräglade fall är det lätt äfven för den oerfarne
att skilja en sjuk själ från en frisk. Det bullrande, tråkiga,
lättretliga ursinnet, den “förfölj da “ eller storhetsvansinniga
förrycktheten, gubbens fjolliga slösinne, dem igenkänner
en hvar som sjuka yttringar, därför att de så bjärt sticka
af mot det “normala“ själslifvets färger. Men midt ibland
oss vandrar en flock af män och kvinnor, hvilkas tankar
och föreställningar tyckas i allo bära det sunda förnuftets livré
och hvilkas handlingar alla tyckas vara utgångna ur känslor,
dem vi alla förstå, eller utlösts af eftertanke, som mognat
under sunda blodströmmars värme, men hos hvilka dock
fackmannen, om han af någon orsak kommer i tillfälle att
pejla deras psyche, skall spåra de betänkliga
intelligens-luckorna, den labila jämn vikten, de möjligen ännu sofvande
sjuka anlagen. Af någon orsak — ja,, och orsaken är ofta
den, att dock till sist de så löst sittande jämn viktsstöttorna
ramlat och en handling brutit sig lös, som satt personens
alla känningar i öfverraskning, och måhända är af sådan
art, att den satt lagens män i rörelse. Det gäller till dömes
en bildad och burgen kvinna, som gripits på bar gärning
under snatteri från en butiksdisk. Brottet kan icke
förklaras ut från de vanliga, som tillräckliga ansedda motiven;
det är icke nöden, som hviskat frestareord i hennes öra,
och det är icke en ond uppfostran och brottsliga vanor,
som sträckt hennes fingrar mot den förbjudna frukten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
