Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Sjuka själar, af Adolf Strömstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eller den sjuke kommer själfmant till läkaren och
berättar, huru hon i långliga tider nödgats inom sitt
medvetande hysa en vildt främmande, löjlig eller skrämmande idé,
som hon icke vill erkänna som sin själs undersåte och som
väsnas så högljudt, att de egna “förnuftiga" föreställningarna
blott med svårighet lyckas göra sig hörda, och hur hon
fruktar, att främlingen en dag skall lyckas skrika sig till
herravälde och tvinga till handlingar, som skola göra den
sjuke till ett åtlöje eller till en brottsling.
Då vetenskapen först — i vårt århundrades morgon —
på allvar tog sig för att närmare skärskåda dylika
själslif-vets underligheter, antog man, att hvarje sådan inflyttad
och för; personligheten främmande idé var en sjukdom för
sig. Man gaf namnet monomani åt sjukdomsgruppens
samtliga former och skilda namn åt hvarje särskild yttring.
Man talade om nymfomani i fall af sjukligt stegrad sexuel
åtrå, pyromaniens sjuka tankelif tog sig uttryck som
obetvinglig åhåga för mordbrandsanläggningar, kleptomanien
var de långa fingrarnas martyrium o. s. v. Den fortsatta
forskningen har med allt jämt växande visshet klargjort,
att en monomani sällan är den enda sjuke inhysingen i den
angripna hjärnan, och hvad viktigare är den har funnit,
att liksom febern icke är sjukdomen utan ett symptom, så
är också monomanien symptomet af ett djupt liggande,
sedan lång tid befintligt själsanlag, förvärf eller påbrå, att
det i själslifvets fysiska underlag finnes en egendomlig
mark, som ger lif och näring åt dessa sällsamma eller
skräckinjagande tanke väsen. Man har också funnit, huru där ofta
växa stora och resliga tankar ur denna mark, tankar som
sträcka sina grenar högt öfver vanligt mått och fånga mera
af himmelens ljus än de normala markernas dvärgträn, huru
rika konstnärsanslag ofta klänga som härliga lianer upp
omkring stammarna, och tusende foglars jubel kvittrar i
deras kronor. Men- — i de blomkransade träsken kräla
giftiga saurier, och mordlystna ögon tindra som eldslågor
inne i snåren. Det är snillets och brottets gemensamma
mark, de “underliga" eller “löjliga" idéerna löpa som lustiga
markattor omkring i löfverket, och understundom bygger
vansinnets svarta fågel sitt bo i dess skugga.
Denna på godt och ondt så frodiga psykiska mark
har man gifvit namnet degenerescens: och de former, i hvilka
den kan manifestera sig, äro befunna vara lika talrika och
skiftande som de mänskliga lidelserna och begåfningarna.
Det finnes ingen yttring af själslif, därest den i någon mån
höjer sig öfver eller sänker sig under det hvardagligas
abscissa, som icke af någon forskare fått sig plats anvisad
bland degenerescenssymptomen, och det kan icke nekas, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
