Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Sjuka själar, af Adolf Strömstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
ringarna ocli de sjuka och dem som hafva sina rötter i
“ gränslandet “. I sådana fall, där de ur en sjuk själ utlösta
handlingarna tränga sig fram i sjukdomsbildens förgrund
och särskildt där de äga en samhällsvådlig och kriminell
karakter, faller betoningen gifvetvis på handlingarna, medan
det sjuka själslifvet, som är deras moder, först i andra
rummet kommer i betraktande, tvångstankesjukan blir till
tvångs-handling sjuka.
Att dryck enskapen är en sjukdom, är ju i våra dagar
tämligen allmänt antaget, åtminstone råder väl intet tvifvel
därom, när, som ofta händer, det okufliga begäret uppträder
periodvis hos eljes nyktra och ordentliga människor. Man
har visserligen sökt att placera fylleriet och dip s omanien,
periodsupningen, på olika sidor om helsans och sjukdomens
gräns, det har sagts, att vanedrinkaren super när han
kommer åt, dipsomanen när begäret griper honom. Men i hvarje
enskildt fall skall det säkerligen visa sig mycket svårt att
skilja dessa syskonsymptom, hvilkas drag i allt väsentligt
äro så lika. Dipsomaniens “perioder“ äro längre eller
kortare, understundom mycket korta, och äfven vanedrinkaren
kan ibland under gynnsamma yttre förhållanden hålla sig borta
från alkohol under månader. Begäret finnes hos båda, dess
styrka och våldsamhet äro mycket olika hos olika individer,
men denna gradskilnad finnes uttalad inom båda grupperna.
Själfmord och mandråp äro icke sällan utgångna ur
ett sjukt sinne, och forskare finnas, som hålla före att de
alltid äro det. Grunderna äro måhända icke tillräckligt
starka för att mäkta bära en så vid slutledning; men det
finnes ett så stort antal väl iakttagna fall, där brottet varit
en sjukdomsyttring, att man väl bör vakta sig för att
alltför ensidigt och dogmatiskt använda ett enbart etiskt mått
vid utmätandet af ansvarsbördan.
Själfmordet visar ofta sin sjuka härkomst därutinnan,
att det uppträder hos flera medlemmar af samma familj,
det äger liksom så många sjukdomar tendens att gå i arf
från slägt till slägt, och icke sällan visar sig lifsledan och
själfförintelsesåtrån hos flera personer inom samma släktled.
“För den lifslede“, säger Esquirol, “faller det sig lika
naturligt att lämna lifvet som stiga upp från bordet, når man
är mätt, eller som att lämna den kvinna man icke längre
älskar“. En ung man sjuknar i svårmod och störtar sig
från taket af sitt hus. En broder, som vårdat honom, anser
sig vara genom bristfällig vaksamhet skyldig i olyckan, gör
flera själfmordsförsök och dör något år därefter till följd
af långa och upprepade fastor. En annan broder känner
med förtviflan, hur han är oförmögen att undgå släktens
öde, och dödar sig. Två eller tre år därefter gör en syster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
