Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Sjuka själar, af Adolf Strömstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580
talrika själfmordsförsök, och ännu en broder dör för egen
hand. — Det har också ofta visat sig, att sjukdomen bryter
ut vid samma ålder inom skilda släktled, och — hvad
märkligare är — att samma medel väljas af far och son för
fullföljandet af den ödesigra handlingen. En man dödar sig
med ett pistolskott, två af hans söner och en sonson gifva
sig döden med samma vapen, en dotter tager gift, och en
tredje son kan endast af hänsyn till sin hustru beherska
sin ständiga dödslängtan.
De olycklige, hvilkas sjukdom visar sig som våld mot
annans lif eller lem eller som drift att stjäla eller förstöra
annans egendom, eller som tager sig uttryck i skamliga,
sedligt upprörande handlingar, äro synbarligen ännu
farligare, hvarför de också omhändertagas af den allmänna
säkerhetens vårdare och ådömas straff enligt lagens och
rättsmedvetandets kraf. En hvar inser, att här finnes en
ömtålig punkt i vårt samhällslif. Ett mord är begånget;
mördaren kan icke förklaras vansinnig, ty han vet med sig, att
hans handling är orätt och straffbar, den har skett under
fullkomligt medvetande, ofta har den kanske föregåtts af
långa själsstrider, en täflan mellan motiven för och emot, i
hvilken mordtanken till sist blifvit den allenarådande.
Domen fälles öfver brottslingen såsom öfver en fullt
tillräk-nelig. Om de sjuka hjärnornas sjuka motiv innehålla våra
lagböcker föga eller intet. Blott i ett fall taga de hyfsade
folkens lagar hänsyn till andra sinnesrubbningar än dem
söm känneteckna det erkända vansinnet eller det. “mindre
vetandet“: jag tänker på den straff lindring, som skänkes
barnamörderskan, det är den moder, som tagit sitt barns
lif inom någon kortare tid efter dess födelse, då ju en
månghundraårig erfarenhet har lärt att hafvandeskapet och
födelseakten draga med sig en stor skara af menliga ingrepp
i själslifvet. Kanske äro heller icke våra
samfundsförhållanden sådana, att ännu något kan åtgöras i riktning mot
en större humanitet, ett större tillmötesgående mot
rätts-läkarnas önskningar. Men det är väl tydligt, att “straff “,
särskildt fängelset med dess vanära, icke är det ideala
samhällets rätta reaktion mot en tvångshandling.
Den är sorgligt fattig vår psykologiska och psykiatriska
litteratur; och detta armod är så mycket underligare —
ehuru icke oförklarligt —■ som den svenska intelligensen
på så många andra områden visat sig i intet stå efter de
öfriga kulturfolkens. Det är dock med fägnad man märker,
huru just under de sista åren några vårtecken stuckit upp,
hvilka tyckas lofva en sommar full af blom och äring; och
särskildt glädjande är det, när en bok, sådan som den som
varit närmaste anledningen till denna lilla uppsats,
presen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
