Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Illusion och suggestion i socialpolitiken, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
Illusion oeh suggestion i socialpolitiken.
En af den moderna socialismens fäder, Saint-Simon,
tillropade döende sina lärjungar som ett sista testamente:
“Kommen i håg, att man måste ega hänförelse för att kunna
utföra stora ting“. Det är en hittills icke tillräckligt
uppskattad sats, men den är karaktäristisk för all socialpolitik,
ja för hela världshistorien. Ty blott den i mäktiga ackorder
af vältalighet frambrytande hänförelsen förmår att
suggestivt tala till hjärtat, ruska upp folket ur dess letargi, rycka
massan med genom en idé öch framkalla såväl individernas
hjältedåd som massornas organiserade handlingar.
Hemligheten af denna framgång består däri, att det mystiska
något, som slumrar i hvarje människobröst, försättes i
vibration, att de tankar suggereras, som försätta
människorna i rörelse, hänförelse, ekstas, och sålunda låta det
beräknande förnuftets och egoismens kalla regler bli
bortglömda. Det är då, som om människorna hade fattats af
ett andligt rus, som beslöjat deras ögon med illusioner, ja
chimärer, för att hos individen för en stund utsläcka tröghet
och egoism. Människan känner sig med magisk kraft
dragen till idén som Faust till Helena. Därmed träder den
drift i verksamhet, som Nietzsche med ett dunkelt och till
missförstånd ledande uttryck betecknar som “dionysisk", men
hvars betydelse han var den allra förste att inse, då han,
visserligen själf ekstatiserande, skref: "Såväl från sådana
företeelser, som från “folksjukdomar" vända sig
kälkborgare och lärde bort hånande eller beklagande i känslan af
sin egen sundhet: de stackarne ana alls icke, hur likfärgad
och spöklik just deras egen sundhet tar sig ut, då
dionysiska svärmares glödande lif brusar förbi dem.“ Det är
just den djupa meningen i världens störste dramaturgs
mästerstycke, i Shakespeares Hamlet, att människan som
vaknar till insigt, från hvars ögon illusionens molnslöja
ryckts bort, hvars handlingar icke längre uppbäras af någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
