Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Illusion och suggestion i socialpolitiken, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
hänförelse — att en sådan människa är förlamad i sin
handlingskraft och dömd till obeslutsamhet och overksamhet.
Det är följden, när “beslutsamhetens friska färg går i
eftertankens kranka blekhet öfver“.
*Låt oss nu söka utgrunda, hur den här antydda
processen försiggår, och dess inneboende betydelse. En rörelse,
som riktar sig mot något bestående, måste, för att rycka upp
individen ur hans tröghet och apati, vädja till hans fantasi,
förespegla densamma en lockande bild. Antag att den
försmår sådana medel, blott skildrar det objektivt fattbara och
upphinneliga af sitt mål och därvid samvetsgrant erkänner
det nödvändigtvis ofullkomliga och bristfälliga däri och
tillstår allehanda möjliga betänkliga följder af
omstörtnin-gen, en sådan rörelse måste då snart sjunka ihop; i stället
för att växa, skall den allt mer se sina anhängare försvinna,
då dess bleka och svaga ideal icke äger nog attraktionskraft
för att förmå den tröge individen att afstå från sitt lugn
och oroa sig därför eller rent af offra något. Idéer,
som blott vända sig till det kallt vägande förnuftet, kunna
därför icke framkalla någon massrörelse, de studsa
verkningslöst mot det med egoismens tredubbla pansar
skyddade människobröstet.
Kittet, som förenar den ene med den andra till
gemensam verksamhet, det elektriska slag, som genombryter
individens tröghet så att han offrar lugn och gods, ja ofta
frihet och blod, kommer från illusionen. Den behöfs alltid,
då en ny idé skall bryta sig fram eller ett mäktigt
framsteg ske: så är det nu för en gång bestäldt med alla stora
ting, att de “aldrig lyckas utan en villa“ som Hans Sachs
sjunger i Mästersångarne.
Hvad gör illusionen med människan? Jag vill som
svar endast upprepa Friedrich Nietzsches skildring af
mannen, “som omtumlas och ryckes med af en häftig lidelse
för en kvinna eller en stor tanke“ — en äkta nietzscheansk
skildring visserligen, som konstnärligt-genial afser att
oerhördt framhäfva hufvuddragen. Nietzsche säger alltså:
“Huru förändrad blir icke för en sådan man hans värld.
Ser han sig tillbaka, känner han sig blind; lyssnar han
omkring sig, förnimmer han det främmande som ett doft,
betydelselöst ljud; hvad han öfver hufvud förnimmer det
förnam han aldrig förr så sant, så tydligt, så brokigt, sa
genomträngande, så ljust, som om han fattade det pa en
gång med alla sinnen. Alla värden ha förändrats och
sjunkit i värde; det är så mycket han icke längre förmål
att sätta värde på, emedan han knappt kan känna det:
han frågar sig om han så länge varit en narr för
mande ord, främmande meningar; han förundrar sig öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
