Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Illusion och suggestion i socialpolitiken, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
för vårt omdöme, då den ju i verkligheten aldrig realiseras,
fastmer endast är ett medel för massornas organisation;
utan det afgörande är det positiva resultatet af den genom
idén förmedlade rörelsen: huruvida nämligen nationens lif
trifves i den genom socialpolitiska illusioner bildade atmosferen
eller förtorkar däri. Vi måste därför anse sådana
illusionära idéer, som leda till positiva skapelser af högre kultur,
som sunda, som tecken på ett uppåtgående nationelt lif och
omvändt de tankar, som icke medverka till åstadkommande
af något positivt resultat, alltså endast förvirra hufvudena
och förstöra sunda frön, som destruktiva, som antisociala,
som symptom på ett nedgående lif. Det värsta blefve helt
visst, om alla illusioner försvunne och egoismen utgjorde
enda rättesnöret: människan “drager sig då tillbaka från
horisontens oändlighet till sig själf, till det minsta egoistiska
området och måste där blifva förtorkad; . . . hon låter tala
med sig, räknar och kompromissar med sakförhållandena,
brusar icke upp, blinkar menande och förstår att söka sin
egen fördel eller sitt parti i andras fördel och skada“
(Nietzsche). I sådant fall vore all tillvaro af högre slag
förintad och kulturen råkade ofelbart i stagnation för att
småningom i grund och botten förruttna.
Vi vilja nu betrakta några konkreta exempel på
massrörelse, hvarvid det för deras bedömande enligt här ofvan
uttalade åsigter är mindre den relativa riktigheten af deras
nödvändigt mer eller mindre illusionära doktrinära kärna än
dess positiva utvecklingsresultat som blir måttgifvande —
så långt detta resultat nu låter sig öfverskådas.
I alla kulturländer, i synnerhet i England, Frankrike
och Tyskland, ha de första arbetarrörelserna uppstått i
anslutning till socialismens läror, som förespeglade den
mödosamt sträfvande och dåligt aflönade proletären det ideala
tillståndet af en tillräcklig inkomst mot måttligt arbete.
Detta skedde i England genom Owen och senare genom
chartisterna i Frankrike genom de talrika socialistiska
skolorna, i synnerhet de efter Saint-Simon, Fourier, Louis Blanc,
Cabet, Buchez, Leroux och Blanqui i Tyskland, först genom
Weitling, senare genom Lassalle och Marx. Dessa socialistiska
läror äro fulla af villfarelser; men de hafva det alldeles
oskattbara värdet att ha satt massorna i varaktig rörelse
för förbättrandet af sitt läge. De lägre klasserna kunde
med sin låga intellektuella nivå och brist på all slags
politisk skolning först då sättas i rörelse, när man visade dem
en storartad framtidsutsikt, som t. ex. den alla
lyckliggörande socialiststaten. För att ruska upp dem ur deras letargi
var det dessutom nödvändigt, att man lofvade dem ett snart
slut på eländet. De objektivt riktigare och rationellare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
