Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - En kärleksroman från det gamla Alexandria (P. Loys, Aphrodite), af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6oi
honom: »Jag är Astarte, tag ett marmorblock och dina mejslar
och visa mig för Egyptens folk, att de må tillbedja min bild».
Demetrios förvånades ej öfver detta tal (han visste att drottningen
genom sin moder, en syrisk prinsessa, härstammade från gudinnan,
och att hon var stolt öfver sitt olympiska stamträd), utan svarade
lugnt: »Jag tillber den före någon annan» —- och slingrade så sina
armar ikring henne. Så blef han drottningens älskare, och alla
kvinnor voro vansinnigt förälskade i honom. Men han var trött
på alla kvinnor, äfven på drottningen. Ty allt hvad hon hade
af skönhet, allt hvad der fans af ideelt i hennes kropps mjuka linier,
hade han lockat fram ur det marmorblock, hvilket han på hennes
befallning format till en gudinna, och nu älskade han endast sin
staty, der den stod lefvande mellan Venustemplets smäckra
kolonner på en piedestal af röd sten.
En afton då kajen i den sena timmen låg öde, badad i
månsken och Demetrios .fördjupad i sina vemodiga och
längtans-fulla tankar, mätt på allt hvad lifvet har att bjuda af njutningar,
stod lutad mot kajens bröstvärn, såg han på afstånd en kvinna
komma emot sig. Hon var klädd i en lång gul tunika och
fläktade sig långsamt med en solfjäder. Hon var rikt prydd med
smycken och deraf kunde han sluta, att det var en kurtisan, och
i den tanken, att hon, liksom alla andra kvinnor, skulle ofreda
honom, ville han draga sig åt sidan. Men hon gick endast förbi,
som om hon ej sett honom, och fortsatte sin vandring ut till
fyrtornet, der hon försvann bland klipporna. Han blef förvånad, och
det var som om han länge älskat denna okända; han ville springa
efter henne, men hejdade sig åter, vredgad på sig sjelf. Han
ville lemna kajen, men fann i stället på svepskäl, hvarför han
borde stanna. Och så såg han henne åter komma tillbaka från
sin ensamma promenad.
Månens ljus upplyste klart hela hennes gestalt, och han blef
varse hela hennes säregna skönhet. Håret var som af guld och
skuggade i två djupa vågor hennes panna; näsan var fin med
smala skälfvande näsborrar öfver de tjocka, målade läpparne med
deras runda rörliga gipor. Hennes kropps mjuka linier vågade sig
för hvarje steg.
Då hon endast var tre steg från honörn, vände hon sina
ögon emot honom, och då darrade han. De voro vidunderliga; blåa,
men mörka och dock lysande, fuktiga, trötta, i tårar och i eld,
nästan slutna under ögonlockens och de långa fransarnes tyngd.
De sågo dessa ögon, som sirenerna sjunga.
Ånyo ville hon gå förbi honom, men nu allt för djupt sårad
i sin fåfänga, helsade han henne och bad att få följa henne. Men
Chrysis, som aldrig nekat sig åt någon, tillbakavisade honom. »Vet
du då ej hvem jag är, sade han slutligen ? — Du . . . väl vet
jag det. Du är Demetrios ... det är du som gjort min gudinnas
staty, du är drottningens älskare och stadens herre. Men för mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
