Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - En kärleksroman från det gamla Alexandria (P. Loys, Aphrodite), af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602
är du endast en vacker slaf, ty du har sett mig och du älskar
mig». Och närmande sig honom, fortsatte hon med smeksam
stämma: »Jo, du älskar mig. Åh, tala ej ... jag vet hvad du
vill säga: du älskai ingen, du äi älskad. Du är älsklingen,
afgu-den». Och hon uppräknar de många kvinnor, som brunnit för
honom, men hvars kärlek han ej besvarat. »Du är en afskyvärd
man», slutar hon, »sjelfkär, grym, okänslig, feg. Jag vet ej,
hvar-för icke en af oss har haft nog af hat för att döda er båda, först
dig och sedan drottningen».
Slutligen lofvade hon sig dock åt honom, men på ett vilkor,
som han måste svärja att uppfylla. Han skulle ge henne en
spegel, en kam öch ett halsband. Men icke hvad för en spegel som
helst, utan den, som en gång varit skaldinnan Saphos, och som
nu tillhörde hennes väninna Bachis, hvilken förra veckan lockat från
henne en älskare. Han studsar: »Vill du då, att jag skall stjäla».
— »Älskar du mig då icke. Jag trodde, att du älskade mig. Har
du ej svurit att ge mig den? Har jag misstagit mig, så låt oss
ej vidare tala derom». — Och så en kam, den kam, som tillhört
en egyptisk drottning och hvars elfenben är gult, som vore det
förgyldt och på hvilken man ciselerat en ung flicka, som passerar
ett kärr med lotusblommor, högre än hon sjelf, stigande på
fot-spetsarne för att ej smutsa sina fötter. Den tillhör öfversteprestens
hustru, och för att få den, måste han döda henne. Men när hon
slutligen begärde det halsband, som smyckade hans Aphroditestaty
— halsbandet af Anadyomenes egna perlor — blef han utom sig
af raseri, men hon lade sin hand på hans mun och blidkade
honom så åter.
Som i en dröm gick han bort, helt beherskad af Chrysis.
Hon visste, att han hade makt att låta bortföra henne, att göra henne
till sin slafvinna, att låta döda henne och likväl hade hon vågat
att sätta sig upp emot honom. Och huru olika hade hon ej varit
mot andra kvinnor? Hon hade ej begärt kärlek, ej guld, ej
smycken, men tre oerhörda brott. — En gammal kurtisan spår honom:
»först ser jag, säger hon, läsande i handens linier, all möjlig lycka,
men den är i det förflutna, så ser jag all möjlig kärlek, men den
förlorar sig i blod ... i en kvinnas blod . . . och så i en annan
kvinnas blod och • så något senare i ditt». Men icke ens denna
spådom hejdar honom, han bemäktigar sig spegeln, dödar
öfversteprestens hustru med en af hennes egna gyllene hårnålar och’ tar
kammen. Men först då han står i tempelcellan inför sin staty,
undantränges Chrysis’ bild:
»I det klara månskenet tycktes gudinnan lefvande, der hon stod på en
piedestal af rosenröd sten, behängd med dyrbara offergåfvor. Hon var naken,
lätt målad i kvinnokroppens olika skiftningar; i ena handen höll hon sin
spegel, med den andra smyckade hon sin barm med en sjuradig kedja af perlor.
En perla, större än de andra, silfverskimrande och oval, lyste mellan hennes
tvenne bröst som en nymåne mellan tvenne runda moln. Och det var de
verkliga, heliga perlorna, som uppstått af de vattendroppar, som rullat i
Anadyomenes snäcka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
