Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - En kärleksroman från det gamla Alexandria (P. Loys, Aphrodite), af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Demetrios försiönk i en outsäglig beundran. Han trodde, att det
verkligen var Ahprodite sjelf, som var der. Han igenkände ej längre sina egoa
händers verk, så djup var afgrunden mellan det, som hade varit och det som
blifvit. Han sträckte händerna framför sig och mumlade de hemlighetsfulla
ord, hvarmed man åkallar gudinnan i de frygiska ceremonierna.
»Öfvernaturlig, lysande, omöjlig att gripa, naken och ren. sväfvade
visionen kring stenen, skälfde sakta. Han fixerade sina ögon på henne, och
likväl fruktade han redan, att hans ögons smekning skulle komma den luftiga
synen att upplösa sig i intet. Han närmade sig sakta och vidrörde med
fing-rarne den rosenröda tån, som för att öfvertyga sig om, att statyn var der, och
ur stånd att hejda sig — så drog hon honom till sig — steg han upp vid
hennes sida och lade sina händer på hennes hvita skuldror, betraktande henne
i ögonen.
»Han darrade, han höll på att falla i vanmakt, han skrattade af glädje.
Hans händer smekte de nakna armarna, tryckte den hårda, kalla midjan, gled
ned öfver benen. Med hela sin kraft drogs han mot all denna odödlighet.
Han betraktade sig i spegeln, han lyfte på perlehalsbandet, aftog det, lät det
glimma i månens sken och påsatte det åter skyggt. Han kysste den hopböjda
handen, den runda halsen, den böljande barmen, den halföppna munnen.
Der-efter tog han ett steg tillbaka mot sockelns kant, och fasthållande sig vid de
gudomliga armarne, betraktade han ömt det böjda, beundransvärda hufvudet.
»Håret var upplagdt på orientaliskt sätt och beslöjade lätt pannan. De
halfslutna ögonen förlängdes af ett leende. Läpparne voro skilda åt, liksom
stelnade under en kyss.
»Tyst ordnade han de sju raderna af runda perlor på det glänsande
bröstet och steg ned för att betrakta gudinnan på längre håll.
»Då tyckte han, att han vaknade. Han erinrade sig hvarför han kom
mit, hvad han velat göra: en skändlig handling! Han kände, hur han
rodnade ända till tinningarna.
»Chrysis’ bild tecknade sig för hans erinring som någonting groft och
simpelt. Han genomgick allt, hvad som var tvifvelaktigt i kurtisanens
skönhet; de tjocka läpparne, det allt för rika håret, den vaggande gången. Han
hade glömt, huru händerna voro, men han forestälde sig dem breda, för att lägga
ännu en hatfull detalj till den bild han afskydde. Hans sinnestillstånd liknade
en mans, som i morgonrodnaden öfverraskas af sin enda älskarinna i en
eländig kvinnas bädd och som ej kan förklara, hur han på aftonen låtit fresta sig.
Han fann ej en ursäkt, ej ett allvarligt skäl för sitt beteende. Säkerligen hade
han under en dag lidit af en öfvergående galenskap, något fysiskt lidande, en
sjukdom. Han kände sig botad, men ännu rusig af förvirring.
»För att återkomma till sig sjelf stödde han sig med ryggen mot
tempelmuren och stod länge upprätt framför statyen. Månens ljus nedsteg
alltjemt genom takets öppna kvadrat. Aphrodite strålade. Och som hennes ögon
voro i skuggan, sökte han deras blick.
. . . »Så förgick hela natten».
Men framåt morgonen störes han i sina betraktelser af ett
buller; det är en procession af kurtisaner, som närma sig för att
offra till gudinnan och framställa sina önskningar. Han måste
gömma sig. En för en gå de fram och uttala sina önskningar och
gifva sin gåfva. Sist kommer Chrysis, han ser henne redan på
långt håll i sin gula tunika. Hon offrar en bronsspegel, en kam
och ett halsband af smaragder, men önskar intet. Alen Demetrios
vet, hvad som försiggår i hennes själ. Och nu är det hon, som
segrar öfver gudinnan. Han rycker till sig halsbandet.
Natten efter det Demetrios begått sina illdåd, hade han en
dröm. Han tyckte, att han vandrade länge . . . länge ... ut från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
