Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
blefve grönbleka af att orda om detta, och handen darrade på
M:lle Avie, när hon lät sådana yttranden som “lönliga
sällskap 44, “besvärjelser44 eller uLe Petit Albert* falla ned i
luren, men midt i det hemskaste kunde det slå upp rödt
i ögonen på Isaure de Saint-Aymour. Detta djäfvulens
anhang, tänkte hon, om hon finge rifva dem, klösa dem, se
deras blod. Hon krökte fingrarne och såg på sina ringar . .
de med de spetsiga stenarne . . . Om hon bara finge borra
dem in i det svarta skinnet, riktigt måla och märka som
hon hade lust till, ruta och randa det trollpacket. De
kucklarne, de följde fan, sin mästare, de bådo till ormar,
gjorde de, och kokte ihop drycker och styggelse på
människoben. Man hade funnit en öppnad graf på Moka
kyrkogård härom morgonen och nu stod där vakt både natt
och dag; — det var ett barnlik de hade stulit med kista
och allt, fler kadaver än man visste om hade försvunnit
på det sättet, och det var nog tomt under många kullar,
dit man gick med blommor . .. Satan och hans onda
andar hjälpte dem om nätterna, och de drefvo spe med det
heliga och förvandlade de dödas hvilorum till en
röfvare-kula. Skratta gjorde de, de likrånarne, som om de
hviss-lat i pipor, det liven från ena hörnet af kyrkogårdsmuren
till den andra och polisen — ja, hvad trodde Désirée, att
polisen kunde uträtta? Lägga benen på ryggen och springa,
som den gjort så många gånger förr, eller visste hon något
sätt kanske. . . Isaure höll fram sin lur, och Avie teg och
blef hvit om näsborrarne af utmanande förväntan. Men
M:me de Chastenay slog ifrån sig med båda händerna, hon
visste ingenting annat än att det var vidskepelse och
galenskap en stor del af det der pratet, och att man var
tokig på Mauritius.
Jaså -— var det bara här, var det bara de, som voro
så löjliga? . . . M:lle Avie mindes då, som om det varit i
går, att hon hört en hel hop, när hon var och helsade på
sina släktingar i Bretagne för sextio år se’n. Bonnen, som
gick ut och gick med henne, glömde aldrig att sätta höger
sko på venster fot eller vända förklädet, när de mötte en
herde, för det vet man, att det afviga bryter
förtrollningen, och herdar äro väl kända för att kunna signa och
förvända syn i alla land, så mycket som de gå ensamma
och se på stjärnorna och ha reda på deras gång och ge
akt på alla tecken i naturen . . . Men hvad nu de färgade
och särskildt den här mulatten angick, så ansåg hon, Avie,
det för sin plikt att varna Jacqueline. Det stackars
barnet kunde bli rent förgjordt af den magnetiseringen.
* Svartkonstbok, ännu i bruk bland de färgade på Mauritius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
