Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
Hon var inte van vid folk af kulör, kom ju rakt från
klostret, stackars liten, och tyckte väl i sin oerfarenhet, att de
nästan voro menniskor som andra. I alla händelser var
det inte betjentens plats att stå framför soffan och stryka
henne öfver tinningarna, det kommo de öfverens om, alla
de tre damerna; svärmo dr en ville till och med strax
förbjuda hela behandlingen, men tant Avie tänkte på
huf-vudvärken . . .
“Låt mig försöka att få bort den“, sade hon en dag
till lilla Jacqueline, “eller kanske Zulie kan“, men “Zulie“
kunde nu icke alls, hon blef strax skickad på dörren, och det
väckte ondt blod. M:me Chastenay hade en gång sett
ne-gressen knyta hand efter betjenten, som gick in i
herrskaps-våningen, och då hon började tala och fråga, kom det fram
både ett och annat. Zulie visste nog, hon, att han stått
och signat och pratat i stället och tecknat någonting
framför monsieurs dörr, som band honom vid huset och gjorde
att monsieur inte kunde köra af honom, om han aldrig så
gerna ville. Och så skulle en ärlig neger med svart pappa
och svart mamma, som hade varit vigda — vigda i kyrkan,
Madame — vara tvungen att tjäna ihop med den der
oäk-tingen. Ty inte kunde han berömma sig af far och mor
sin, hvit och svart — man vet hvad det är för slags
giftermål ... ett giftermål bakom köksdörren (une mariage dérrière
la cuisine, quoi).
M:me de Chastenay log — hon hade nu så lätt för
det — och kom leende in till unga M:me Saint Aymour,
men der fick hon se en syn, som gaf henne litet att
fundera på, icke derför att det var något ovanligt, men af
det skälet kanske, att hon just nu hade lilla Jacqueline
och hennes magnetisör i tankarne. Husets unga herskarinna
halflåg hvitklädd på en soffa med ena armbågen i kudden
öch hufvudet mot handen. Framför henne stod mulatten
med sina ögon i hennes ögon, allvarsam och alldeles
orörlig. M:me de Chastenay visste icke hur, men hennes blick
drogs till en tafla öfver soffan, en gammal
akademiemål-ning, engelsk troligen, — hon undrade, hur den kommit
till La Savanne — hvilken blifvit mörkrandig efter senaste
skyfallet, då huset stod utan tak, och förestälde Desdemona,
lyssnande till moren, som berättar. .Det hade hon icke sett
förr, den likheten . . . Han var ju präktig, mulatten, med
panna och ögon som Othello sjelf och en hållning af
lejon-tämj are ... så här . . . med armarna i kors öfver det breda,
starka bröstet.
Detta — detta — var visst något helt annat än hvad
både Isaure och tant Avie någonsin kunde föreställa sig.
Hon gjorde sig knappt reda för sina intryck, såg blott, att lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
