Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
Jacqueline fälde ögonlocken, ocli tänkte plötsligt på
Johannes Döparen i kapellet — hvar komma alla dumma idéer
ifrån?
Unga M:me de Saint-Aymour talade om sitt hufvud,
det värkte så, och hon hade så ledsamt. Ingen att tala
med och aldrig så mycket som skymten af ett främmande
ansigte . . . Det var icke utan, att tant Désirée kände en
smula medlidande med henne, men innan hon gick, fann
hon det rådligast att säga ett par ord i enrum åt
svärmo-dren, ty det var väl ändå, när allt kom omkring, den
klokaste af hela sällskapet . . . Den der mulatten borde hållas
borta från våningen, och hvad magnetiseringen beträffar,
vore det nog bäst att göra slut på den leken, och det
med ens.
Detta var alldeles gamla M:me de Saint-Aymours åsigt,
och som hon aldrig gjorde något till hälften, degraderade
hon ögonblickligen den ståtlige Charles till stallkarl.
Men samma dag blef det ett regnande som om himmelen
var öppen och grymma bekymmer för sockerröret, som haft
det en smula torrt en tid bortåt och nu igen stod i en
syndaflod af vatten . . . Gud hjelpe oss för de färgade,
hvad de ställa till, om de nu verkligen ha den makten —
tant Avie trodde det och ängslades. Isaure de Saint-Aymour
satte hårdt mot hår dt, och hvad lilla Jacqueline beträffar,
så blef hon blekare och blekare och ville knapt lämna sin soffa.
Avie-Henriette visste icke, hvad hon skulle tro, hon
uttryckte sin oro för den glada Désirée, der kunde hon
kanske få en smula uppmuntran . . . Det var ju för
ledsamt med det stackars barnet, inte sof hon och inte åt
hon, hvart skulle det taga vägen? — — —
“Kanske ser hon för mycket på taflan öfver soffan“,
framkastade M:me de Chastenay, hon kunde icke hålla sig
för skratt. —
Tant Avie gjorde stora ögon, hon förstod icke, ville
ha klarhet.
“På moren — moren i Venedig!“ ropade Désirée.
Sannerligen hon sjelf visste, hur den galenskapen kommit
öfver henne, men mi dt i munterheten utbrast hon: “Det
kan aldrig vara bra, aldrig vara bra —.“
M:me de Saint-Aymour förstod allt mindre och mindre.
Men hvad i all verlden, hvarför det?
“Han är ju svart . . . Som en neger . . . Och det
händer underliga ting. Om nu lilla Jacqueline rakt förser
sig på honom —.“
Den gamla damen öppnade läpparne, häpnande,
oförmögen att fatta något af detta — hela ansigtet som ett
lefvande spörsmål: Men kunde, kunde verkligen . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
