Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
647
Désirée de Chastenay nickade. Det hade inträffat förr
i slägten, det var historiskt, tänk bara på M:me de
Chante-merle, hennes grandtante, vän och samtida till M:me de
Pompadour. Hon visste inte, hur många gånger hon hört,
att denne dam haft en målning, föreställande den döende
Cleopatra, öfver sin säng, och att hon brukade titta på . . .
på etiopiern, som kom med huggormen i en blomsterkorg.
Det hade blifvit en sådan vana att, kort sagdt, att hennes
son — hon väntade honom just då — kom till verlden så
svart som en liten etiopier. Men det räckte inte länge,
det gick öfver, han ljusnade för hvar dag, Och på det
porträtt, som bevarade hans drag åt efterverlden, var han så
hvit som man gerna kunde begära. Och det hände,
betänk det, i Normandie, der man inte sett så mycket som
skuggan af en neger på den tiden.
Detta var ju en märkvärdig historia, till och med när
man hört den förr, och det hade tant Avie-Henriette, då
hon drog sig till minnes, men hon glömde den för
ögonblicket, det kom en så orolig tid kort efteråt — han försvann,
mulatten, rakt försvann, utan att lämna spår, som om han
blifvit uppslukad af jorden.
Hvar och en blef uppskakad af detta. Om han nu
rymt sin väg med ondt i sinnet — planer på mordbrand
kanske, eller andra onda anslag. Gift — man tänkte på
gift — — skulle han möjligen redan. . . ? Man kände efter
symptomer, sökte dem rent af, men hela huset mådde så
bra som helst, med undantag af lilla Jacqueline, ty hon
var verkligen dålig. Man trodde sig stå inför katastrofen,
men vecka gick efter vecka, utan att någonting inträffade,
och man började taga det hela litet lugnare, då M:me de
Chastenay en kväll kom åkande till La Savanne. Hon hade
varit der på morgonen och hört, att allt stod väl till, men
nu mötte hon Hippolyte på verandan och anade något.
Han stod der och skallrade tänder, darrade så att han knapt
kunde tugga betel en gång — naturligtvis var det
omöjligt att få ett förnuftigt ord af honom, och hon gick
vidare in i våningen, genom sal och förmak; — de voro
tomma, men i dörren till sängkammaren skymtade hon
något hvitt, som förde sig likt ett skepp för fulla segel, en
svällande galeas, som styrde kurs emot henne — hjelpen i
kritiska ögonblick, den småleende, vyssjande M:me
Blan-chard. Hon höll någonting på armen — ett litet bylte,
en packe små kläder; “En gosse, madame“, sade hon, “och
så stor och kry man någonsin kan önska. “
Men Désirée de Chastenay tvärstannade — hon sträckte
händerna ut framför sig — hon såg, såg bara: “Men, men“,
ropade hon, “han är svart!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
