Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648
“Hyss, hyss, inte svart, brun en smula, något mörk i
skinnet . . . Den unga modren är ensam, om madame vill
se henne, de andra damerna ha gått — att hvila.“
M:me de Chastenay nickade, hon tog det för godt
alltsammans, men på andra sidan om den stora sängkammaren,,
dit ljudet af röster trängde in i allt hörbarare stegring,,
stod Avie-Henriette som engeln med det bart huggande
svärdet och bevakade en dörr.
Hennes vapen var luren, svägerskans lur, som hon
svängde: “Men så hör då, Isaure, så hör —|“
Men Isaure ville icke höra: “Det är de Saint-Aymour!“
hväste hon. “Låt mig gå in till henne, se henne . ..“
“Inte nu, först skall du bli lugnare. Jag säger digy
det är taflan, moren! . . . Det är åtminstone tänkbart, en
förklaring!“ Hon talade sig nästan öfvertygad och tryckte
med våld luren mot den döfvas öra. “Tänk Chantemerle,.
en Chantemerle, som kom svart till verlden, derför att hans
mor försett sig på ett kopparstick. Det är historiskt,.
Isaure, och det gick öfver, försvann efter tre veckor, tror
jag. Och kan man inte hoppas, att det också här . ..“
Hon kunde hållit på i det oändliga, fortsatt om det skulle
varit aldrig så länge, men dörren öppnades bakom dem,
gick upp som af sig själf, och in seglade M:me Blanchard
med sitt hvita bylte, och efter henne kom M:me de
Chastenay, tyst, på tå, med ett finger på munnen.
Gamla M:me de Saint-Aymour blef gråblek, när hon
såg på den nyfödde. Det slog rödt upp i ögonen, och
hon krökte fingrarne om käppen af lust att klösa, af lust
att få se det flyta i strömmar, spruta upp under naglarner
detta förbannelsens blod, men hon tog icke ett steg, rörde
icke på läpparne, skälfde blott invärtes af återhållet raseri..
Tant Avie-Henriette lutade sig öfver det lilla ansigtet
i det hvita byltet: “Riktigt den Saint-Aymourska pannan“,.
sade hon med ett slags förtviflad lätthet i tonen, och “hvad
den lilla . . . skuggningen i hyn angår, så har jag mina
tankar om oljemålningen derinne, ja, sannerligen har jag
inte det. Vi få se . . . vi få se, om det inte försvinner
med tiden, hvad säger M:me Blanchard ?“
M:me Blanchard sade ingenting, hon böjde blott på
hufvudet — diskret, som hon väntade att blifva betald till,
men det gick en sprittning öfver hennes läppar — M:me
de Chastenay såg det och visste hvad det betydde; det
var löjet, som smög sig ut, som fick glimten af en springa
att krypa igenom. Och det var tillräckligt, alldeles
tillräckligt ... på Mauritius . . . der det komiska blir en eld
i blånor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
