Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Ett utsällningsintryck, några rader ur ett bref, af Poul Bjerre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650
Jag lyfter mitt hufvud, och mina blickar möta gudens
första symbol, som tronar på en piedestal midt i salen.
En kvinna, gjuten i brons.
Hennes former hviska icke om harmoniens fulländade
skönhet och anblicken uppväcker i ingen mån denna ljufva
känsla, som kan komma hvarje fiber i ens kropp att skälfva
af salig fröjd, då man står inför ett antikens mästerverk.
Djärfva och kraftiga bukta sig linierna och ur hennes
vildt flammande ögon strålar icke lifskärlekens och
skönhetens heliga eld utan ett allt trotsande mod. Med båda
händerna svänger hon blanka svärd, färdig att krossa en
hvar, som vågar resa sitt hufvud mot henne.
Det är, som ville hon åt världen ropa ut med
skallande röst: Se mig, se mig, se mina breda höfter och
smidiga former, hela min ohöljda skönhet! Lyssna till
klin-gornas ljufva rassel, då de blixtrande korsa hvarandra.
Tillbed mig! Följ mig, ty den mig följer, honom skall jag leda
till framgång, ära och storhet!
Högt öfver henne hvälfver sig kupolen, målad i bjärta
färger, som en tronhimmel. Där ser jag denna världens
store män stråla i en väldig apoteos.
Med kraftfulla armar slunga guldgräfvarne järnhackan
mot jorden för att bringa dess sköna innanmäte i. dagen.
Ett lågande begär efter skatter lyser ur deras ögon, och de
fröjda sig åt hvarje gult stoftkorn, som blixtra fram där
nere i mörkret. Fårade af ansträngning och möda äro deras
ansikten, och de blicka allvarligt ned mot jorden.
Icke blott berget skall, krossadt och grusadt, öfverlämna
åt människan, hvad det äger. Där ute på hafvet sitter
fiskaren i sin lilla bräckliga farkost, som af väldiga vågor
kastas upp och ned, hvarje ögonblick hotad att splittras af
de anstormande, hvita skumkammarne. Lugn sitter han där
och drager in sitt nät. Hans själ fröjdar sig åt hvarje lif,
han lyckas frånröfva djupet.
Öfver honom, där uppe i molnens regioner, flaxar
örnen, späjande efter rof. — — •—
Ej må blicken stan’na i höjden! Sänk den ned och
betrakta gudens vasaller, som i jätteproportioner trona kring
kvinnan.
O, I forna tiders gudar! Jag beklagar eder och sörjer
öfver edert bedröfliga öde. Ryckta från himlen, hafvet,
underjorden, han I fjättrats och som fångar drifvits in i
hans palats, som genom sin styrka krossade er och tog
makten. Nu stån I där kring väggarne för att genom den
skönhetens glans, som ännu omstrålar edra härliga gestalter,
pryda herrens vandaliska boning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
