Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Ett utsällningsintryck, några rader ur ett bref, af Poul Bjerre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653
^och lydiga tjänare skänka arbetets och försakelsens belöning,
rödt guld. Öfver sitt hufvud har han uppslagit tre
vapen-.sköldar med namnen: kommunikationer, handel, sjöfart.
Mercurius, du som lärt mänskorna att korsa hafvet, och
ehuru skilda åt genom stora länder, byta sina varor, du som
redan i lindan kom gudarne att häpna öfver din slughet
och uppfinningsförmåga — jag hade väntat mig öfver ditt
hufvud ännu én sköld, på hvilken du i eldgnistrande
bok-stäfver hade ristat ett ord, som kunde leda mänskorna på
deras sträfsamma väg framåt. Namnet på ett medel
hvarmed de kunde höja sig upp från jorden — öfver molnen — till
andra världar — upp till himlen.
Skudda jordstoftet af dina fötter och flyg upp till
gudarne! Fråga dem om de äga ett sådant. Göra de det,
så låt icke svallet af dina enträgna böner sluta, förr än de
.gifvit dig det, vänd åter till jorden och låt det gudasköna
namnet stråla i hela sin glans i stället för de, som du nu
slagit upp. Det ensamt är mer än nog.
Men svara gudarne dig, att ett sådant icke finnes och
»ej häller skall blifva sedt, så länge solen glöder i rymden,
då beder jag dig: klipp af dina vingar, störta ned till
jorden och dö!
Icke är det värdigt en gud att bringa det sköna guldet
.som belöning åt varelser, som alltid skola fortsätta att träla
i stoftet? Hvarför skulle du fortfarande skydda den fredlige
sjömannen, som med sitt lands fana i handen hvilar vid dina
fötter? Hvarför skulle du tillåta, att krigaren alltjämt
sträcker honom handen, med lugn tillförsikt stödjande sig på sitt
mest förstörande vapen? —––––-
Ceres, åkerbrukets och sädens gudinna, har äfven
blifvit vetenskapens.
Guden älskar dem båda, men endast då de i broderlig
förening sträcka hvarandra handen.
Och se, därför låter han också skördemannen med sin
skära och kratta hvila vid gudinnans fötter på ena sidan
och intill honom på den andra sitter den åldrige
vetenskapsmannen. Hans hår är långt, hans panna rynkad och
grubblande är det öga, som far utefter linierna i den uppslagna
boken. Jordglob och degel äro hans insignier.
Då romaren vandrade där nere under Italiens besjungna
himmel mellan sädesfält och vingårdar och såg huru
frukterna mognade mera för hvarje dag, då längtade han efter
den stund, då han på Ceres altare skulle få nedlägga det
första axet som gulnat, den första drufvan, som, rodnande
för solens brännande blickar, blifvit söt. Da det högtidliga
ögonblicket kommit, framsade han ett ödmjukt tack, och på
hans läppar glödde en bön, att hon måtte hägna hans skörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
