Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Vår tids nervositet, af Albert Eulenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
drifven utveckling, hypertrofi, gör vårt känslolif alltför ofta
intrycket af tilltagande utarmning och ödeläggelse: motsatser
hvilka bli en oundviklig följd af den ofta beklagade ensidiga
förståndskulturen, af det för karaktärens bildande och befästande
så ogynsamma tillståndet af våra offentliga och
samhällsförhållanden, den af till atomistisk isolering ledande upplösningen
af gamla familjeband och fastare korporativ sammanhållning
och af så mycket annat, som betänkligt kännetecknar denna
i social födslovånda liggande kulturepok.
Det värsta och mest olycksbringande därvid är väl den
af tidskännare och tidsskildrare ofta nog beklagade inre oro
och rastlöshet, det tomma trånandet utan något visst föremål,
den obestämda, härjande, eggande och dock till handling
oförmögna otillfredsstäldheten, sådan den likaledes framträder på
det sociala, ekonomiska, konstnärliga och sedligt-religiösa
området. Att denna trånad, denna otillfredsställelse genomgår
världen, att den, måhända halft omedvetet, håller oss alla
inom sin förtrollning, det kan intet dölja för oss, ingen
lyckans nyck, ingen smickrad fåfängas illusion, ingen bedöfvande
njutning, intet aldrig så bländande sken, ingen virtuosmässig
fulländning af vårt vetande och vår förmåga. Denna
outfyll-bara tomhet, denna förintande känsla, att de gamla gudarne,
de gamla idealen äro döda och att den gamla lågande
hänförelsen slocknat samt att icke i deras ställe nya framträdt för oss,
detta otillfredsstälda behof efter ett nytt själsinnehåll, en ny
världsåskådning, som bringar vårt lif och våra tankar i
harmoniskt samklang, och den i följd af denna otillfredsställelse
hos så många kvarvarande blandning af en lifsträngtan, som
ej låter stilla sig, och af tröstlös lifsleda: Det är väl en,
måhända den djupast och ytterst förnimbara orsak till den
tids-sjukdom, hvaraf individens sjukdom är endast en den allra
obetydligaste partikel, endast en i en enstaka droppe sig
återspeglande reflex.
Liknande känslor och stämningar kunna väl genomgå
många sinnen och många kunna ge dem liknande uttryck.
Helt nyligen fann jag i en väl skrifven uppsats af Hermann
Grimm i anledning af preussiska konstakademiens
tvåhundraåriga bestånd följande ord: »Det förefaller oss, da vi göra
öfverslag öfver totalintrycket af våra utställningar, som skulle
glädjen öfver tillvaron i och för sig ha nästan försvunnit.
Det är, som om något tyngde på mänskligheten.» Hvad den
fine litteratur- och konstkännaren här förnummit^ och yttrat
i afseende på de bildande konsterna, tränger ocksa på andra
skapande områden sig i flerfaldiga afseenden öfver den
opartiske iakttagaren med samma gripande makt: En
människogeneration, hvilken, med all sin oändligt stegrade
mottaglighet och receptivitet dock icke förmår själf känna glädje öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
