Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - I fjällen, bilder från Lule lappmark, af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
722
mokk; ja, flere lappar öfvervintra uppe bland fjällen hällre
än att ge sig ned till nybyggarne, ty däruppe är lappen ännu
säker, så länge man inte hittat på något sätt att odla
snötoppar och glacierer.
Visserligen har man helt nyligen med lagbud stängt
nybyggarnes framfart i Lule lappmark, men det botemedlet
har kommit för sent. Dödens skugga ligger redan på
djupet af fjäll-lappens blick, och lugn, kanske själfmedveten
därom, går han slutet till mötes med österlänningens hela
fatalism.
Skogslappen och fiskarlappen gifta sig med
nybyggaren och lefva så kvar i blandrasen, men fjäll-lappen med
sin otroliga samhörighetskänsla dör som en gammal ädling,
som ej längre har någon jämlike att äkta, och som är för
stolt att gilja till ett lif, hvari nybyggarens förhatliga
släktblod skulle ingå som halfparten. Ty Stalon, som
nybyggaren kallas i lappska sägnerna, det är jätten, som vill
lappen ondt, och fast i sagorna lappen ofta vill visa sig
som den listigare, hvilken alltid segrar och lurar
Stalo-gubben, är det nog ej så i verkligheten, där det
sekelgamla föraktet och hatet mellan dem står orubbligt kvar
som i sägnerna.
Från fjäll-lappens sida är detta hat ju ej underligt:
han, som är gästfriare än Harun al Kaschid och mer trogen
sitt löfte än Hannibal sin romared och som är hjälpsammare
än sammaritanen, hur skulle han undgå att hysa förakt för
detta nybyggaresläkte, som med få undantag är lömskt,
lättjefullt och inställsamt, som tjufskjuter hans renar,
bränner hans skogar, lurar honom på marknaderna och likafullt
njuter gästfrihet i hans kåta, äter hans renkött, dricker
hans kaffe och sofver på hans renhudar utan tanke på
ersättning.
Man har sagdt, att lappen är lömsk till sin natur och
smutsig och orenlig.
Ja, den lapp, som kommit i intim beröring med
civilisationen, den är lömsk, ty med sitt mottagliga sinne tar han
då det lättaste ut däraf — det onda. För att få det goda
ut af civilisationen fordras många generationer af öndt, och
så länge lefver aldrig lappen.
Smutsig är ej häller fjäll-lappen. Kommer du som
främling, diskar lappkvinnan din kaffekopp, lånar dig sin
bästa silfverkokse att äta med, och du får en ny renhud
att hvila på.
Att icke stärkskjortor eller bländande hvitt linne
begagnas af lapparne, beror väl på, att det är litet långt till
strykinrättningar och att ny tvättade saker inte precis lämpa
sig för rykande kåtor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
