Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - I fjällen, bilder från Lule lappmark, af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I*?)
Att man ej häller använder tandborste eller ansar
nag-larne, har väl sin grund i, att lapparne ha annat att
beställa än att sitta vid ett prydligt skrifbord eller ligga på
divaner och läsa franska romaner.
Ohyra finns väl, men hos en förmögen fjäll-lapp träffar
du den inte på långa tag så lifskraftig och talrik som i en
utdragssoffa i en pigkammare hos ett statsråd i Stockholm.
Hvad man däremot med fog kan klandra fjäll-lappen
för, är hans ordhållighet, trofasthet och tacksamhet, hvilka
karaktärsdrag ju äro oförenliga med en bildad människa,
en kulturmänniska. Äfven hans lättrörda sinne och hans
ömtålighet för tillrättavisningar äro ju svårfattliga begrepp
för en ras som vår, hvilken tar allt med dressyrens
inpiskade regler.
I jämförelse med oss är fjäll-lappen ett stort barn i
ord och sinne, men med mannens fulla kraft i handling.
Utan applåder gör han sina lifsfarliga ströftåg ensam i
fjällen; ensam ränner han upp vargen på sina skidor,
ränner genom dag och natt, endast för att få nöjet att knäcka
hans korsrygg med skidstafven och sedan skratta ut honom;
träget löper han kring om sommaren i regn och rusk för
att märka kalfvarne, och lugnt sofver han i den gnistrande,
kalla vinternatten, utan annat tak än snön, medan
norrskenet sprakar vid himmelsranden. Fjällen äro hans vagga,
fjällen bli hans graf och däruppe under den eviga snön
ligger mången fjäll-lapp och sofver i den hvita svepningen,
som snöstormen gaf honom, mången lapp, som mer
förtjänade namn af hjälte än den, som hoppar i Norrström
efter en guldmedalj.
Men bortglömda ha fjäll-lapparne lefvat, utan försvarare
vid riksens bord; nu, när det är försent, sträckas
hjälpsamma händer från östan och västan, men likafullt dö de.
Bort svinner Sveriges sista nomadfolk, ett folk för sig, som
ej passar in i vår kultur, som därför går under tyst och
lugnt, ej med det skimmer af svunnen ära och skönhet kring
sig, som antiken förstod att skänka sina döende folk, utan
endast belyst af det mystiska aftonljus, som midnattssolen
sprider öfver snöfjällen.
I.
Ajö, du civilisationens sista utpost! Ajö, du smutsiga
nybygge! där kulturens banbrytare sitta och karfva på
trä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
